torsdag, juni 29, 2006

Mats for President

Man har olika kvaliteter.
Det finns de som kan gå in i ett rum fullt med folk och utan att de säger eller gör något riktas all uppmärksamhet mot dem. Det har väl att göra med självförtroende, och utstrålning.
En sådan är inte jag. Jag har aldrig varit, och jag kommer aldrig att vara, personalrummets eller festens medelpunkt. Men det är häftigt och jag kan beundra dem i smyg.

Sedan finns det människor som tänker så rätt och säger så bra att jag är övertygad om att världen skulle vara en bra mycket vackrare plats att leva på om de fick bli president.
Det där är definitivt inte jag, men jag känner en eller två sådana personer. Det är stort nog.

Andra har förmågan att analysera, att krypa bakom folks fördomar och rädslor och se efter hur det egentligen är. De väljer inte den enkla vägen utan de vill verkligen förstå och ser till att få den kunskap som krävs för att med några få ord genomskåda oss andra och våra ytliga lätt-att-ta-till-åsikter. Åsikter som vi tror är säkra för att de följer gängse normer.
Där är jag inte ännu, men jag jobbar på att nå dit. För att bli som Olle.

En annan kategori människor kan du lyfta i nackskinnet och sätta ner på vilken plats som helst var som helst i världen. Inom en kvart har de fyra nya kompisar. Ger du dem en timme till har de blivit hembjudna till någon på middag och förmodligen fixat övernattning för de närmaste dagarna.
Det där är ungefär så långt bort från mig man kan komma. Det kan bero på att jag är sämst i världen på att kallprata. Det beror också på att jag lätt blir osäker bland folk jag inte känner. Bland de mina kan jag vara trygg, lugn och kung, men det är en väldigt skillnad.

Jag känner mig själv. Numera gör jag det. Och trots att jag inte infriar någon av kategorierna ovan känner jag mig tämligen tillfreds. Givetvis finns det dagar då jag bara vill försvinna, då jag undrar hur någon kan stå ut med en sådan trångsynt och självupptagten idiot som jag, men de andra dagarna, när jag känner att jag faktiskt har något att ge, åtminstone till dem i min närmaste omgivning, är fler.

Jag har också kvaliteter. Jag kan jobba hårt för något jag tror på och jag är noggrann. Just att jobba hårt tror jag på, framför allt med sig själv. Det leder framåt. Jag är nyfiken och tycker om att ge mina barn upplevelser. Å andra sidan är jag en usel lekfarbror och det är trist.
En annan kvalitet är att jag är bra på att behålla mina vänner. Både nya och gamla. Det ska till mycket nonchalans och uppenbart ointresse från en väns sida för att jag ska se vänskapen som passerad. Tid är ingen faktor, det finns vänner jag träffar vart femte år och det är lika suveränt varje gång. Jag har blivit kräsnare med åren, men släpper jag in någon får de stanna där så länge de vill.


K tycker ibland att jag kräver för mycket av mina vänner. Det må så vara, hon har rätt, men hellre det än tvärtom. Jag vill att de jag bryr mig om ska veta det, och jag vill att de ska veta att jag behöver deras vänskap. Och visst, jag kräver ett ömsesidigt förstående. För jag inbillar mig att alla parter tjänar på det. Eller som Björn Afzelius en gång sa: Vill du resa vid min sida kostar det en del, men det är futtigt jämfört med vad det kan ge.

onsdag, juni 28, 2006

Gubbjävel

Vill gärna säga något bra. Klokt, finurligt, från hjärtat. Beröra, kanske, rentav. Men det går fan inte. Inte i dag. Det snurrar för mycket i skallen, för mycket på gång.

Till exempel:

Håller på att förbereda blandskivor till lördagens fest. De är uppbyggda tematiskt.
En heter Cocktail-timmen.
En annan Efterfest.
En tredje För oss över 40.
En fjärde Hissmusik.
Blandskivor. Det är ett skitigt jobb men någon måste göra det.

Köpa vin och öl - hur mycket går det åt för 55 pers?
Handla mat till middagen.

Men inga lekar. Nej, det blir INGA lekar.

icki (som för övrigt har en mycket njutbar blogg) skrev att jag borde vara nöjd. Att jag har gjort det man ska, att jag kan fylla 40 och slappna av.
Ja, jävlar. Jag vill verkligen kunna det. Jag tror jag kanske kan. Jag hoppas jag kanske kan. I dag känns det lugnt. Andra dagar undrar man var fan åren tog vägen och hur kommer det sig att jag inte kan få in i min lilla hjärna att jag inte är ung längre.

Ett exempel:
I vintras var det ett gäng unga människor som hade fest i nåt av husen bredvid. Jag gillar fester, jag tycker absolut de ska festa. Det skulle aldrig falla mig in att ringa polisen bara för att det är livat.
Men nån gång mitt i natten var det ett jävla liv på gatan utanför och jag blev nyfiken. Öppnade balkongdörren och kikade ut och såg hur en mycket modig kille slet ner grannens brevlåda från sin stolpe och började spela fotboll med den.
Då tyckte jag inte det var lika charmigt längre så jag skrek åt honom: Vad fan håller du på med?

Först reagerade han inte, sedan slängde han en snabb koll åt mitt håll, tog sedan upp brevlådan, tog den under armen och började promenera därifrån.
Jag kunde inte hålla käften, utan ropade: Har du roligt?
Ingen reaktion. Jag stod kvar i några minuter, inget mer hände, gänget var kvar på gatan, killen med brevlådan fick sällskap av en tjej som stått en bit därifrån. Så hörde jag henne säga:

Vad ville gubben?

Det tog några sekunder innan jag insåg att det var mig hon syftade på. Jag drog igen dörren och gick och la mig.

Och det mest uppseendeväckande: när jag vaknade dagen efter satt min röda plastbrevlåda kvar på sin stolpe.

måndag, juni 26, 2006

The Kinks på lördag i Sundsvall

Måndag. I dag började semestern... inte. Det var meningen så men det blev annorlunda. jag klagar inte, det är bra att få in jobb, men jag börjar faktiskt längta rejält nu. Gjorde ett race i dag på förmiddagen, det gick bra. Ganska tomt på kontoret nu.
På onsdag kanske, med lite tur.

Annars kretsar mycket kring festen på lördag. Min 40-årsfest. Jag har vänner ganska utspridda och på lördag kommer det folk från förr (dvs. Västerås), folk från Stockholm och andra vänner som jag inte träffar speciellt ofta. Och så alla som finns här, i min vardag. Det ska bli väldigt, väldigt trevligt.

Och Peter har tagit hand om musiken, jag får inget veta. Men jag är utlovad livemusik. Undras vilka det kan bli. Stones? Nä, Keith har ju ont i huvudet. Cardigans? Ja, om Olle får bestämma. Simon & Garfunkel? Skulle passa alldeles perfekt för festens första timmar, coacktailpartyt utomhus. Men sedan, när vi flyttar in framåt kvällen, får de åka hem. Vilka tar över? Led Zeppelin? Okej då, men de har sett sina bästa dar... eller... Kinks? YES! Kinks tar vi.

Då var det klart.

Om sju dagar fyller jag alltså 40. Det är lugnt. Jag är redo.


söndag, juni 25, 2006

Boktips

Sä här i semestertider. Några bra svenska romaner.

- Thomas Engström: Mörker som gör gott
- Sven-Olov Karlsson: Italienaren
- Elisabeth Rynell: Till Mervas
- Thomas Böhm: The Vienna Jazz Trio
- Peter Kihlgård: Strandmannen
- Anna-Karin Palm: Målarens döttrar
- Göran Thunström: Skimmer
- Nina Kaltiala: Midsommar

Hjältar, del 3



torsdag, juni 22, 2006

Enkla pengar?

Jag är ny i bloggvärlden. Tycker därför det är kul att bara kika runt och kolla på bloggar på måfå. Alldeles nyss hittade jag en, till synes alldeles vanlig blogg, där en kille från Malmö delar med sig av sin tankar, vardag och erfarenheter. Bra så.

Men sedan, under presentationen av sig själv: Helt vanlig kille... gillar musik... personlig utveckling bla bla bla... så står det plötsligt:

Jag tillhanda håller denna sida helt gratis och kommer aldrig att ta betalt för något innehåll. Om du känner att du har nytta av informationen får du gärna donera valfritt belopp till mig genom knappen längre ner på sidan. Tack på förhand och kontakta mig gärna om du har några synpunkter på sidan.

Wow! Funkar det?
Hur mycket är lämpligt? 50 per inlägg? 100? En tia per rad? En tjuga per visdom?

Knappen längre ner på sidan hade en VISA-symbol på sig.

Underbart!

Konstnärens dilemma...

Jag har skrivit två romaner.
Problemet nu är detta: när jag skrev den första hade jag ingen aning om ifall jag någonsin skulle få barn eller inte, när jag skrev den andra var barnen alldeles för små för att jag ens skulle tänka tanken att de någon gång skulle kunna läsa.


I år fyller min äldsta dotter tio och hon har börjat sluka böcker (Kitty, Harry Potter m.fl.). Hon tycker förstås det är jättespännande att pappa har skrivit en bok.

För en tid sedan kom jag hem och där satt hon i en fåtölj med Jungfrukammaren framför sig.
”Pappa, vad menar du med det här…”
Hon hade bara kommit till första raden: ”Första gången jag försökte röra vid hennes bröst hade jag ingen aning.”


Ja, det förekommer sex i boken. Och ja, det förekommer supande och ljugande. Och bedragande och ångest och människor som dör och könsord och…


Jisses.

Vad gör man? Försökte förklara att det är en vuxenbok och att hon nog får vänta några år innan hon läser den… men kan man förbjuda ens barn att läsa något man själv skrivit? Hur ska jag kunna förklara det? Nä, stumpan, det där går inte för din pappa har alldeles för snuskig fantasi och alldeles för sjuk hjärna och det vore inte bra för dig… men annars är jag en jättebra förebild!


Som tur är är hon ännu lite för liten för att faktiskt orka eller finna det intressant att försöka ta sig igenom en sådan bok. Men jag lever på lånad tid och jag vet om det…

Och ja, den andra romanen är än värre.

onsdag, juni 21, 2006

Underbara sommarbarn

Avbön

I det andra inlägget skrev jag att det här skulle bli en ”exklusiv” blogg, att jag inte skulle marknadsföra den utan bara se vilka som hittade hit av en slump. Det stämmer inte längre. Jag har nu lagt in bloggadressen som signatur i min privata mail...

Jag ber om ursäkt för de falska föresatserna. Jag trodde faktiskt det skulle bli så, men när jag väl fortsatte att skriva här insåg jag att jag faktiskt ville att folk skulle komma hit och läsa. Och att jag ville göra det jag kan för att leda dem hit. Sorry.

En bra dag annars. Näst sista arbetsdagen innan semestern och den blev bara halv. Å andra sidan kom det in ett jobb i dag som måste göras nästa vecka så det blir nog nån halv dag även där. Så är det att vara egen, friheten är stor men flexibilitet krävs.

Apropå jobb. Jag jobbar för att jag måste. I 100 fall av 100 skulle jag hellre välja att göra annat om jag hade möjligheten. Vara hemma, skriva böcker, vara med barnen i större utsträckning etc.
Men om jag nu måste jobba har jag ändå träffat ganska rätt, känns det som. Och det roligaste med att vara frilans är att det är så pass varierat.

Ett exempel (jag jobbar alltså som frilansjournalist och -formgivare): i tisdags gjorde jag två jobb. Ett på eftermiddagen åt tidningen Maskinentreprenören (allt du nånsin kan tänkas vilja läsa om grävskopor...) som innebar att jag i orange vägarbetarväst som det stod Peab på klättrade omkring på en jättelik asfaltsläggningsmaskin mitt på E 4:an norr om stan, där bilarna ven till höger och vänster om oss och där värmen från den kokande asfalten var olidlig, och försökte prata med han som körde maskinen vilket innebar att vi skrek varandra rakt i ansiktet. Man får inte vara blyg.

Senare samma dag satt jag i telefon med en amerikansk läkare som gjort en studie i hur mycket större risk de med nedsatt luktsinne löper att råka ut för olyckor i hemmamiljö (känner inte brandrök, märker inte om maten är gammal etc.) Att prata om en medicinsk studie med en svensk läkare är svårt nog, hälften av termerna de slänger ur sig har man aldrig hört talas om. Att göra det på engelska i telefon över Atlanten... det var hemskt. Men han var förstående... blev bara lite pinsamma tystnader emellanåt när jag bad honom vara tyst eftersom jag i skallen skulle översätta det han nyss sagt till svenska och dessutom skriva ner det...
Och i måndags ritade jag en tidning som heter Näringsliv i Västernorrland.

Variation var ordet, sa Bull. Men jag drömmer fortfarande om den där trissvinsten, typ 25 000 i månaden. Kanske dags att börja köpa trisslotter alltså.

tisdag, juni 20, 2006

No kris whatsoever

Jag har bytt namn på bloggen. När jag startade den för några veckor sedan, egentligen bara för att skriva ett enda inlägg, så gjorde jag som man skulle och tryckte på länkarna. Plötsligt skulle jag döpa den. Och jag blev handfallen och tog det första jag kom på.

"Stumblin’ through the dark" är en bra låt med The Jayhawks, och jag tycker det är en vacker fras, men ändå… jag är svensk och det är en engelsk titel och nja… jag vill nog hålla på det svenska.



Livet runt fyrtio. För er som minns är det förstås också en anspelning på TV-serien ”Livet runt trettio” (Thirty something). Den gick i början av 90-talet och jag älskade den. Det handlade om ett gäng kompisar, som alla var dryga 30, och deras liv, vänskap, kärlekar och karriärer. Några av karaktärerna blev riktigt goda vänner till mig och sedan, när jag själv var i den åldern och stod inför situationer som krävde ett vuxet tänkande och vuxna beslut, vände jag mig ofta till dem: Vad skulle Michael ha gjort? Hur skulle Elliott ha tänkt? Det funkade, faktiskt. Att sedan Steady Steadman var en kopia av min äldre bror gjorde det hela än roligare.

När jag såg serien var jag 25 och tyckte de var så oerhört vuxna. Nu är jag sju–åtta år äldre än de var. Så kan det gå.


Om 13 dagar fyller jag 40. Jag är definitivt vuxen nu. Och jag vill, allvarligt talat, inte längre klaga på hur fort åren gått eller förneka att jag faktiskt lever ett väldigt vuxet och konventionellt liv med huslån, taskig kondition och fredagsmys med popcorn framför Amigo.

Jag är ta mig fan sekreterare i lokala skolrådet på barnens skola!


Ändå, man vet aldrig vad ens huvud kan göra med en. Därför har jag på Lagerbäckskt manér förberett mig noga och inte lämnat något åt slumpen inför vad som komma ska.

- Jag ska ha en stor fest dagarna innan så jag får en massa presenter som kan trösta.

- Jag tvingade fram en kris redan när jag var 35 så den biten ska vara avklarad.

- Jag har sett till att ha semester när jag fyller så jag kan gräva ner mig ifred.

- Dieten de närmaste veckorna kommer att bestå av öl, vin och sprit så att det känns som när man var ung.


Funderar också på att ta kontakt med några gamla flickvänner för att se hur de har det i dag.


Nä, skoja bara.


Hjältar, del 2


Heja Turkiet

Den turkiska regeringen har förbjudit en TV-kanal att visa Nalle Puh.
Anledningen är att Nalle Puh är kompis med grisen Nasse, och grisar är orena djur.

Suck.


måndag, juni 19, 2006

När fan jobbar sundsvallsföräldrar?

Stor dag för tjejerna i dag. De får vara ensamma hemma. K och jag går till jobbet tidigt medan de får vakna, kliva upp och fixa frukost i egen takt.
Och det är bra, förstås. De har varit hemma själva förut några timmar här och där, och de är stora nog (7 och 9) att klara av det, de kan våra mobilnummer och de får inte använda spisen. Sedan åker någon av oss hem och lagar lunch åt dem.

Det är bara en sak som stör mig, som jag tycker är jobbigt. Det är att lämna dem när de sover.
Vad händer om det börjar brinna?
Är de vakna tror jag de kan hantera om det skulle börja brinna. Men sover man är man chanslös.
Sådana tankar har jag och det känns. Men jag får väl vänja mig, antar jag. Lära mig släppa kontrollen.

Tanken var att de skulle vara på fritids den här veckan också. Och det hade de inget emot, de gillar att vara där. Problemet är bara att det inte är några andra där. Hade Anna gått i dag hade hon varit ensam från sin klass. Och då vill hon inte.
Vilket leder till den fråga som gnagt i mig sedan vi flyttade hit för fem år sedan: när fan jobbar barnföräldrar i Sundsvall?
Hur kan 80 procent av alla ha tio-tolv veckors semester?

Jag tycker jag har det oerhört bra förspänt. Jag har egen firma och kan bestämma själv i stor utsträckning när jag ska vara ledig. Dessutom ligger branschen (jag är frilansjournalist) helt nere under stora delar av sommaren så vare sig jag vill eller inte är jag ledig. Och jag vill. De senaste åren har jag lyckats vara ledig från midsommar mer eller mindre fram till skolstart. Det är fan sju åtta veckor varje sommar. Det är ju en evighet! Ändå drunknar mina sju veckor i futtighetens hav om man jämför med många andra – i alla fall om man ska döma efter barnens dagis- och fritidsscheman.

Och det gäller inte bara semestern. Vi har alltid, sedan barnen började på dagis, försökt hålla regelbundna dagis- och skoltider. Vi hämtar halv fyra. Har alltid gjort. I Stockholm innebar det ett omfattande pusslande och K och jag turades om att gå ner i arbetstid i olika perioder. Men vi fick det att funka och vi var ganska stolta över det. Vi kände oss duktiga. Följaktligen var vi också alltid bland de allra första att hämta på eftermiddagarna.
När vi flyttade hit fortsatte vi med de rutinerna. Skillnaden var att nu kände vi oss som usla föräldrar som satte karriären framför barnen och slängde in dem på livstidsförvaring… hämtar man barnen halv fyra här är man inte sällan bland de sista.

Frågan kvarstår? När fan jobbar sundsvallsföräldrar?
Det finns kanske förklaringar. Till exempel att småbarnsföräldrar här i mycket större omfattning har tillgång till barnens mor- och farföräldrar. Så är det, folk vallfärdar inte från landets alla hörn för att flytta hit, men det kan inte vara hela sanningen.
Sedan bor vi på Södermalm, medelklassens högborg och en skyddad verkstad långt långt bort från verkligheten. Men i Stockholm bodde vi i Nacka, knappast någon skillnad där inte, snarare tvärtom…

Nåväl, det är bra förstås. Jag må vara avundsjuk på hur de bär sig åt men det är ju barnen som vinner på den här situationen. Jag gillar dagis, jag gillar fritids, jag tror barn mår bra av det, men en lagom mix är alltid bäst.
Men jag undrar ändå… hur bär de sig åt?

Nu är klockan snart nio. Tjejerna lär ha vaknat och förhoppningsvis äter de lite frukost innan de parkerar framför barnkanalen. Men förmodligen inte. Och det är också bra, tror jag, att de för en gångs skull får bestämma själva. Bestämma när de ska klä på sig, när de ska äta frukost, vad de ska äta. Slippa våra rutiner och skapa egna. Små saker jag tror de växer av.
Men fick jag bestämma skulle jag väcka dem innan jag gick.

lördag, juni 17, 2006

Morning dew

K fyller år i dag. Grattis älskling!
Här en liten hyllning:


Barefoot dancers across my floor
music's playing in and out my ears
I see my wife standing in the door
telling me what led me through the years

The poet's wearing his voice down
as the king polishes his crown
Laughing people waving in their cars
living it up, life with all it's scars

My wife… she lives my life
I'm one of the chosen few
Honey is dripping down my chin
she sparkles like the morning dew

Come take a seat in the sun
others are walking the shade
Let others panic and start to run
as children grow and parents fade

Chopped wood in piles awaiting the winter
bucket full of rain ready to tint her
A season for the best to play
waiting for the ref to call it a day

My wife … she lives my life
I'm one of the chosen few
Honey is dripping down my chin
she sparkles like the morning dew

fredag, juni 16, 2006

Alternativa vägar

Jag är alltså en frånskild snart 40-åring. Min fru lämnade mig för drygt två år sedan och vi har delad vårdnad av vår dotter som bor hos mig varannan vecka. Övrigt tid lever jag ensam i den här förorten.
Jag har ett jobb jag försöker sköta, jag dricker måttligt, har samma matchvikt som när jag var 20 och har dessutom håret i behåll. Men jag har inte känt en naken kvinnokropp mot min på över två år och känner mig allt annat än attraktiv.
Jag lever mycket för de veckor Gry är hos mig. Då lever jag "på riktigt", då är jag behövd och har en anledning till att skynda hem från jobbet. Övriga veckor fungerar min vardag men tangerar torftighetens gräns lite väl ofta. Under det första, dimmiga halvåret efter att min fru lämnat mig försökte jag mig på krogsvängen och ungkarlslivet, men... jag var nog sämt i världen på det. När det gäller vänner har jag ett umgänge, men inte speciellt frekvent.
I dag kan jag stå ut. Men tanken på att det ska se ut såhär om ett, tre, fem eller tio år skrämmer skiten ur mig.


Nej, det där är ju inte jag. Nä.
Däremot är det huvudpersonen i den nya roman jag håller på att försöka skriva. Och då infinner sig en intressant frågeställning: om det där inte är jag, vem är det då?

Det är jag som har hittat på honom, det är jag som gett honom liv. Hela hans existens (i den mån man kan anse att han över huvud taget existerar – jag gör det) är baserad på mina tankar, känslor, drömmar och åsikter. Men det är inte jag.
Så vem är han då?
Den enkla vägen ut är väl att säga att det skulle ha kunnat vara jag, i ett slags alternativt liv, om saker och ting hade gått annorlunda, om jag hade gjort andra val.
Så är det förstås.
Tomas Tranströmer har skrivit så jävla snyggt:

Tack för det här livet!
Ändå saknar jag alternativen.
Alla skisser vill bli verkliga.

Men även om jag vet det är så, kan det vara svårare för andra. Jag har skrivit två romaner tidigare. Och av folk som känner mig och som läst böckerna har jag ofta fått höra följande: ”Det gick inte att läsa boken utan att se dig framför mig, utan att tro att allt som stod där handlade om dig. På riktigt. Och vad fan menar du egentligen med att…” och sedan tittar de lite konstigt och misstänksamt på mig och jag undrar vad jag skrivit nu men vågar aldrig fråga exakt vad de hänger upp sig på…
I en av romanerna stod en av mina bästa vänner som förebild för en av karaktärerna. Jag själv tyckte att jag utvecklade hans karaktär under resans lopp och att personen i boken i slutändan hade ganska litet gemensamt med förebilden.
Men det tyckte inte min väns dåvarande flickvän. Hon läste boken och skällde ut honom efter noter… tyckte han var en självupptagen skit som skulle lära sig lite hyfs i relationen till andra människor… Thomas fattade ingenting.

Och moralen med detta? Nja, jag vet inte. Kanske att man trots allt ska vara lite försiktigt, i alla fall om man som jag anser att ens relation till de människor som betyder något för en är viktigare än det man skriver. För även om man känner sig ensammast i hela världen när man sitter och skriver så kommer i bästa fall en dag då man måste stå till svars…

Vad romanen ska heta vet jag inte, arbetsnamnet är ”Mats och Marias bok” och så ska den INTE heta. Jag vet heller inte när den kommer att vara färdig. Jag har haft problem att komma åt mitt skrivande de senaste åren. Jag har eget företag som måste gå runt, jag har hus och familj. Jag har inte orkat ta tag i det, dvs. det har inte varit viktigt nog. Men i våras kände jag att det är nu eller aldrig. Skulle jag skriva en bok till var det dags nu.
Så jag la om rutinerna. Måndag till fredag gick jag upp halv sex, tog en dusch och gick ut i arbetsrummet (väldigt kallt, väldigt mörkt och väldigt ensamt i början på mars, ljust och häftigt i maj).
Satt och skrev från kvart i sex till halv åtta, hade med mig en banan och ett stort glas kallt vatten ut. Halv åtta gick jag in (har mitt arbetsrum i ett uthus) till familjen, käkade frukost, skjutsade barnen till skolan och åkte till jobbet.

Det är häftigt att sitta där mitt i natten (känns det i alla fall som när väckarklockan ringer). En av anledningarna till att skrivandet inte funkat på senare år är att jag hela tiden haft dåligt samvete om jag tagit mig tid att skriva. För att jag egentligen borde vara någon annanstans: på jobbet, med barnen, i trädgården, you name it. Men nu på morgnarna… det är bara jag och jag kan njuta av det. Det är ren bonustid, satt jag inte här och skrev skulle jag ligga och sova. Det enda jag stjäl är min egen sömn. Jag sitter där ute och det känns som om jag är ensam i hela världen och jag kan NJUTA av det. En häftig känsla.

Det där funkade… ett tag. Tre månader höll jag på, ungefär, sedan började jag känna mig sjuk. Blev yr ibland, kände mig febrig ibland, kände helt enkelt att jag inte orkade. Och som tur var sa kroppen ifrån i tid. Så nu har jag tagit en paus. Måste, helt enkelt. Jag försökte verkligen lägga mig i tid för att orka, inte sällan låg jag i sängen redan vid tio, men jag kunde inte somna. Låg vaken till elva, halv tolv lik förbannat. Jag antar att det tar tid att få ur många års rytm ur kroppen. Det var häftiga morgnar men hemska kvällar.

Men efter midsommar väntar åtta veckors semester och då är det dags igen, då går jag upp i vanlig arbetstid (mellan 7 och halv 8), går ut och sätter mig och skriver fram till halv tio–tio och sedan går jag in till familjen, lagom till när de har vaknat och så kan vi spendera resten av semesterdagen tillsammans. Det kommer jag att orka. Det ska bli spännande att se var historien om Mats tar vägen, om den nu går någonstans.

Å andra sidan kommer semestern att ta slut. Och det lär ta åtminstone ett år eller två för att boken ska bli klar. Så hur göra i höst? Någon som har några tips? Och säg inte att jag ska skriva på kvällarna, när barnen somnat,. För det funkar inte. Kan inte skriva på kvällarna. Aldrig kunnat.

torsdag, juni 15, 2006

Hjältar, del 1





Barn

Barn är ett mysterium 1:

Häromdagen skulle vi käka pizza. Jag hade inga pengar, men mina döttrars små färgglada plånböcker ligger sprickfärdiga i lådan i hallen. Jag frågade den yngre (7 år) om jag kunde få låna 100 kronor av henne. Det gick bra.
Igår hade jag pengar och ropade på Lotta.
– Här Lotta, här är de hundra kronorna jag lånade av dig.
– Jaa, säger hon och började hoppa jämfota på stället.
– Vänta nu, säger jag, du vet att det här är dina pengar som jag lånat av dig.
– Ja.
– Det är alltså inte så att du får 100 kronor av mig. Det var redan dina pengar.
– Ja, säger hon, tar sedeln, tittar på mig med stora ögon, säger "Tack snälla pappa" och försvinner upp på övervåningen..
Några minuter senare kommer storasyster nerför trappan med halvsur min.
– Kan du inte låna pengar av mig nån gång också? säger hon.

Barn är ett mysterium 2:

I förrgår var Lotta hos tandläkaren. Hon var måttligt road, låg och vred sig i stolen, men hon var duktig och stod ut. hemma vid middagsbordet frågade jag hur det hade varit.
– Bra, sa hon med lite stolt röst.
Det är tyst några sekunder. Sedan säger Anna, 9:
– Jag vill också gå till tandläkaren!
– Va?
– Det är orättvist. Jag vill också.
– Vad är orättvist?
– Lotta har fått gå flera gånger i rad utan att jag har fått gå.
– Jaha...
– Det är orättvist.

tisdag, juni 13, 2006

Tisdag, 13 juni, kl. 13.30



Ett barn har lärt mig
hur man gör hål i himlen
med slangbellan om natten

Ikväll ska jag gå ut
och skjuta mig ett eget
stjärntecken





söndag, juni 11, 2006

Chocköppning











Så… man är med blogg. Det var som fan. Det hade jag aldrig trott. Faktum är att jag för en vecka sedan aldrig ens tänkt tanken. Men nu sitter jag här framför datorn i stället för att vara ute och njuta i den 25-gradiga chocköppningen av sommaren (barnen springer barfota i den av maskrosor gulfärgade gräsmattan och leker med gosehunden Misha, snart åker nog vattensprinklern fram – jag får å andra sidan sitta alldeles själv och lyssna på Sertab) och allt är Roberts fel.

Men gör jag det bara hälften så bra som han gjorde är jag mer än nöjd.
En blogg alltså… då ska man skriva fyndigt, intressant, vara lagom streetsmart, ha något att säga och framför allt vara rolig.
Tror inte det.
Jag kan nog vara många saker men inte rolig. Har aldrig varit, kommer aldrig att bli.
”Nej, det är inte sant”, säger K. ”Du är visst rolig ibland.”
”Jaså, när då?”
Hon kommer inte på något speciellt tillfälle och en stund senare konstaterar hon att när det sker är det nog av misstag.

Jag har skrivit i 20 år. Poesi, två romaner, tusentals artiklar och reportage. Men det här ställer andra krav. En blogg är väl som en kombination av att skriva brev och skönlitterärt. Den kräver brevformens autenticitet (vad är det för mening att i en blogg skriva om barnen på gräsmattan om de inte existerar?) och sanningshalt (man ljuger inte för sina brevvänner) men även prosans stil – snygga formuleringar, överraskande bilder, ett väl disponerat tempo så att läsaren inte tröttnar och gärna en genomtänkt knorr här och där.
Inte lätt. Jag imponeras av hur många som håller på, och gör det bra.

Blogg förresten, vad är det för jävla ord? Det låter ju som ett serietidningsljud hos någon som håller på att drunkna. Blogg, blogg… blogg, blooooöööääähhhgggghhh...

Men jag kan nog släppa lite på prestationsångesten. För inte många kommer att läsa det här. De som känner mig skulle nog aldrig leta efter mig i bloggvärlden, och de som inte känner mig lär knappast göra sökningar på mitt namn. Och jag tänker inte sprida informationen (slumpen gjorde att jag började och slumpen ska få fortsätta styra det här sidospåret i min vardag). Visst, om någon frågar tänker jag inte ljuga (för liksom i bloggen som i verkligheten bör man undvika det, se ovan) men det är stor chans att du som läser det här just nu – välkommen, tackar, sköt om dig – är en del av en väldigt exklusiv skara som förmodligen hamnat här av misstag.
Kan man göra karriär på det, världens exklusivaste blogg? Läst av frugan och några misstag?

Som sagt, det var Robert som ledde mig hit. Och har ni redan börjat tröttna på mig, sök upp hans blogg i stället. Jag vet inte hur länge den kommer att stanna uppe, men jag hoppas hans texter får fortsätta leva på nätet. Det finns väldigt mycket livsglädje, kärlek och tröst att hämta där. Bloggen finns här och heter ”Cynosure – the new season”. Och på tisdag kommer jag att tänka på Kvinnan, barnen och övriga anhöriga, en del av dem kände jag för många, många år sedan. Jag kommer också att krama näven i fickan och tänka tankar om orättvisa och meningslöshet.

Och då tänker jag inte på Sverige mot Trinidad-Tobago.

K kommer in och ler. Jag sitter i ett uthus i trädgården med öppen dörr. Hon ser mig sitta här, i skumt ljus fylld av cigarettrök från två rökta cigaretter (dvs. två tredjedelar av dagens ranson och klockan är bara kvart i tolv. Illa) och säger:
”Jag älskar att vara i trädgården och veta att du sitter här inne och höra musiken här inifrån. Då är det sommar på riktigt.”
Snart gör jag henne sällskap. Måste bara sätta på mig solglasögonen först.

torsdag, juni 08, 2006

Tillägnad Robert Weichbrodt

Jag fick ett mail från min mamma igår förmiddag. Rubriken var "Sorgligt dödsfall" och hon hade bifogat en scannad dödsannons.
Öppnade bilden, läste vad som stod där, sträckte mig efter mina läsglasögon och läste en gång till. Det stod samma sak. Robert är död. Och minnena började rulla in mot strand.

När jag var två år gammal flyttade min familj till Österrike. 1976 flyttade vi tillbaka och in i ett hus på Gustavsgatan i Västerås. I huset snett mitt emot bodde Robert och hans familj. Vi började förstås leka som grabbar på samma gata gör och när sommaren var slut började jag i hans klass, 5C.

Vi var aldrig bästisar, men vi lekte en hel del under några år. Han hade redan då sina serier och sitt tecknande, sina tankar som rörde sig i en annan sfär än mina. Han var intelligentare och mognare än de flesta i vår ålder, gillade inte fotboll eller sport över huvud taget och brydde sig inte ens om tjejer. Jag var ett år yngre och ganska omogen. Jag tror han tröttnade på mig ganska snart. I stället började jag leka med hans lillebror, Hans. Jag var ofta hemma hos dem och jag minns Roberts rum som ett tempel fyllt med årgångar av allehanda serietidningar, mest Marvelutgåvor på engelska, travade på hög i nummerordning och det var se men inte röra.

Han var annorlunda och snart började vi sjuan. Han kunde ha varit ett tacksamt mål för likriktade snusande högstadiekräk men ingen rörde honom någonsin. Han gick alltid rakryggad och hade för stor integritet för att någon ens skulle komma på tanken att ge sig på honom. Han stack ut, och han stack ut med pondus.

I sjuan kom också Jonas till klassen. Även han var en fantastisk tecknare och de delade det enorma intresset för serier. Från dag ett var de oskiljaktiga som ett gammalt gift par. De kunde sitta i timmar och teckna och lyssna på Ultravox och allt annat som Rupert Hine producerat. Själv spelade jag Monopol med Hans.

Vi gick gymnasiet på samma skola, men vid det laget hade hans familj flyttat från vår gata och vi hade ingen kontakt mer än att vi sprang på varandra på skolan då och då.


Nu är det dryga 20 år sedan vi tog studenten, och jag kan inte påstå att jag tänkt på Robert speciellt många gånger under de åren. Fast jag googlade honom faktiskt för några år sedan, han har ju ett tacksamt namn för det, men jag hittade inget speciellt.

Igår googlade jag honom igen. Jag ville ha svar på frågan vad fan som hänt. Och jag hittade Staffans minnestext och jag hittade Roberts blogg och började läsa.

Det blev inget mer gjort på jobbet igår.

Innan jag gick hem skrev jag ut alla hans inlägg från februari och framåt, närmare 100 sidor. Satt efter maten med ett glas vin i läsfåtöljen och läste och skrattade och ville gråta om vartannat. Och jag fortsatte läsa i sängen långt efter att min fru somnat och sedan låg jag vaken halva natten.

Han skriver om nonsens jag inte förstår men jag ler. Han skriver om sina stora längtan efter sina barn efter skilsmässan som gör att varje centimeter av min föräldrasjäl vill skrika högt. Han skriver om sina tillkortakommanden, sina viktproblem, ibland gläntar han på dörren till barndomen i Västerås och jag nickar igenkännande. Han skriver om sin kärlek till Kvinnan på ett så ärligt sätt att jag blir stum och förundrad. Det finns så mycket värme och för varje blad jag vänder kliver en man fram som jag väldigt, väldigt gärna skulle vilja lära känna. Igen.

Jag fylls av själviska tankar. Jag vill backa tiden. Jag vill ha upptäckt hans blogg innan det var för sent. Jag vill kunna skicka ett mail, berätta vad jag känner, vad jag gjort de senaste 20 åren och fråga hur läget är.

Trots att jag inte känner honom längre vill jag ha honom tillbaka. Nu. Nästa gång jag är i Stockholm vill jag kunna gå in i Staffars och se honom där, se om han känner igen mig.


Denna, mitt livs allra första blogg, tillägnar jag Robert. Och jag ber till den gud varken han eller jag tror på att hans barn och Monica, Kvinnan, ska orka ta sig upp ur det djupa svarta hål som den här världen, som ibland kan vara riktigt jävla vidrig, knuffat ner dem i.