Tillägnad Robert Weichbrodt

Jag fick ett mail från min mamma igår förmiddag. Rubriken var "Sorgligt dödsfall" och hon hade bifogat en scannad dödsannons.
Öppnade bilden, läste vad som stod där, sträckte mig efter mina läsglasögon och läste en gång till. Det stod samma sak. Robert är död. Och minnena började rulla in mot strand.

När jag var två år gammal flyttade min familj till Österrike. 1976 flyttade vi tillbaka och in i ett hus på Gustavsgatan i Västerås. I huset snett mitt emot bodde Robert och hans familj. Vi började förstås leka som grabbar på samma gata gör och när sommaren var slut började jag i hans klass, 5C.

Vi var aldrig bästisar, men vi lekte en hel del under några år. Han hade redan då sina serier och sitt tecknande, sina tankar som rörde sig i en annan sfär än mina. Han var intelligentare och mognare än de flesta i vår ålder, gillade inte fotboll eller sport över huvud taget och brydde sig inte ens om tjejer. Jag var ett år yngre och ganska omogen. Jag tror han tröttnade på mig ganska snart. I stället började jag leka med hans lillebror, Hans. Jag var ofta hemma hos dem och jag minns Roberts rum som ett tempel fyllt med årgångar av allehanda serietidningar, mest Marvelutgåvor på engelska, travade på hög i nummerordning och det var se men inte röra.

Han var annorlunda och snart började vi sjuan. Han kunde ha varit ett tacksamt mål för likriktade snusande högstadiekräk men ingen rörde honom någonsin. Han gick alltid rakryggad och hade för stor integritet för att någon ens skulle komma på tanken att ge sig på honom. Han stack ut, och han stack ut med pondus.

I sjuan kom också Jonas till klassen. Även han var en fantastisk tecknare och de delade det enorma intresset för serier. Från dag ett var de oskiljaktiga som ett gammalt gift par. De kunde sitta i timmar och teckna och lyssna på Ultravox och allt annat som Rupert Hine producerat. Själv spelade jag Monopol med Hans.

Vi gick gymnasiet på samma skola, men vid det laget hade hans familj flyttat från vår gata och vi hade ingen kontakt mer än att vi sprang på varandra på skolan då och då.


Nu är det dryga 20 år sedan vi tog studenten, och jag kan inte påstå att jag tänkt på Robert speciellt många gånger under de åren. Fast jag googlade honom faktiskt för några år sedan, han har ju ett tacksamt namn för det, men jag hittade inget speciellt.

Igår googlade jag honom igen. Jag ville ha svar på frågan vad fan som hänt. Och jag hittade Staffans minnestext och jag hittade Roberts blogg och började läsa.

Det blev inget mer gjort på jobbet igår.

Innan jag gick hem skrev jag ut alla hans inlägg från februari och framåt, närmare 100 sidor. Satt efter maten med ett glas vin i läsfåtöljen och läste och skrattade och ville gråta om vartannat. Och jag fortsatte läsa i sängen långt efter att min fru somnat och sedan låg jag vaken halva natten.

Han skriver om nonsens jag inte förstår men jag ler. Han skriver om sina stora längtan efter sina barn efter skilsmässan som gör att varje centimeter av min föräldrasjäl vill skrika högt. Han skriver om sina tillkortakommanden, sina viktproblem, ibland gläntar han på dörren till barndomen i Västerås och jag nickar igenkännande. Han skriver om sin kärlek till Kvinnan på ett så ärligt sätt att jag blir stum och förundrad. Det finns så mycket värme och för varje blad jag vänder kliver en man fram som jag väldigt, väldigt gärna skulle vilja lära känna. Igen.

Jag fylls av själviska tankar. Jag vill backa tiden. Jag vill ha upptäckt hans blogg innan det var för sent. Jag vill kunna skicka ett mail, berätta vad jag känner, vad jag gjort de senaste 20 åren och fråga hur läget är.

Trots att jag inte känner honom längre vill jag ha honom tillbaka. Nu. Nästa gång jag är i Stockholm vill jag kunna gå in i Staffars och se honom där, se om han känner igen mig.


Denna, mitt livs allra första blogg, tillägnar jag Robert. Och jag ber till den gud varken han eller jag tror på att hans barn och Monica, Kvinnan, ska orka ta sig upp ur det djupa svarta hål som den här världen, som ibland kan vara riktigt jävla vidrig, knuffat ner dem i.