Välkommen åter

Stängt p.g.a. semester. Tillbaka vid månadsskiftet juli-augusti. Ungefär.

Ha en skön sommar.

Andreas

Om konsten att vara nöjd över avslutat arbete

I dag är det söndag och semester. Det är skönt.
Men så är det ju inte alltid.
Vi kan säga att det är torsdag morgon och att semestern känns lika avlägsen som den gör under årets allra flesta veckor. Jag har två större artiklar som måste skrivas klart den här veckan, och jag har ångest inför arbetet. Motståndet inför varje ny artikel som ska skrivas blir större för varje år.

Det är alltså torsdag morgon och jag avsätter resten av den här veckan för att bli klar. Jag tänker att bara jag blir klar med de här två jobben ska det bli så skönt.

Jag låser in mig på kontoret, tar på mig hörlurarna och lyssnar på symfonirock på hög volym. Papper med anteckningar ligger utspridda över skrivbordet, jag skriver frenetiskt, glömmer bort tid, vägrar svara i telefon, svetten rinner. Så blir klockan två och jag är klar. Färdig! Med bägge texterna, och det är bara torsdag! Wow! Jag borde känna lycka.

Jag känner… ingenting. Jag känner jaha, det var det, vad ska jag göra nu?

Varför blir det så? Varför har jag så oerhört svårt att njuta av något jag åstadkommit? Nu var det bara två sketna jobbartiklar, men det är samma sak annars också. Samma sak när jag avslutat en roman. Samma sak när jag verkligen längtat efter något: en resa, en semester, ett möte. Eller renoverat huset. Jag kan aldrig sätta mig ner och slappna av och bara njuta av stunden, så fort jag är där är min skalle redan i nästa moment, i nästa stund för att se vad som väntar där.

Jag tycker verkligen det är synd. Men det är så det är. Och ännu har jag inte hittat något motdrag.

Ber om tålamod

Jag vet inte om det finns folk som följer den här bloggen. Som återkommer för att se vad som hänt sedan sist. Om ni finns, bare with me please. Jag orkar inte/kan inte/hinner inte uppdatera med nya texter varje dag. Framför allt inte nu under semestern. Och även om tiden och orken fanns skulle jag inte hitta på något vettigt att säga varje dag.

Så er, som tycker det är värt att återkomma, ber jag om tålamod. Jag kommer att skriva, kommer att uppdatera, så fort det bara funkar. Jag kommer inte att sluta även om det dröjer dagar mellan inläggen.
Skulle jag välja att lägga ner så kommer jag att meddela det i förväg.

Må era stjärtar hålla formen.

Andreas

Jag, en terrorist

Sent förra torsdag kväll, jag skulle precis gå och lägga mig, kom det ett mail från Blogger.
Det stod att deras anti-spam robot identifierat min blogg som en möjlig spam-blogg och att den med omedelbar verkan ålades restriktioner under det att en utredning startades. Till exempel kunde jag inte under den tiden publicera inlägg.
Jag kunde inte svara på mailet men om jag ansåg anklagelserna vara orättfärdiga kunde jag följa en länk och då skulle någon, ”an actual person”, inom ett dygn titta på min blogg och upphäva restriktionerna om det visades sig att jag var oskyldig.

Wow. Nu vet jag hur de som utpekas som terrorister känner sig. Man har inte en chans. De bestämmer. Max ett dygn blev snart en hel vecka. Trots ivriga påstötningar från min advokat.
Jag fattade förstås ingenting. Vad ÄR en spam-blogg? Någon som vet? Är det revolutionära inlägg? (Skulle inte nämnt Björn Afzelius). Är det för att man skriver för många/för tråkiga/för farliga kommentarer? (Skulle inte ha hyllat det där inlägget som hatade stads-jeepar.)

Eller så kanske de hittade mitt körkortsfoto och blev övertygade om – jag är ju dessutom halvtysk – att jag inte alls heter Stickler utan egentligen Baader.

Jag har alltså tillbringat nästan 7 dygn på bloggarnas Guantanamo. Utan rättegång, utan att ha fått veta på vilka grunder anklagelserna byggdes på. Typiskt George W.

Dygn i ovisshet och djupt kränkt.
Och under tiden har jag hunnit ha min 40-årsfest, och faktiskt även fylla 40. Och ingen i hela bloggvärlden kunde höra mina desperata skrik: ”Det är inte jag! Ni har tagit fel person, det är inte jag!”