Rock 'n' roll is king

Jag har två vänner. Stefan, som spelar diverse instrument och är kung bakom datorn samt har en fantastisk talang för att skriva bra låtar, och Jan, skådespelare som dessutom har fräckheten att både kunna spela gitarr för jävla bra och sjunga.

Jag är inte helt talanglös. Det har jag med åren insett. Ändå – jag skulle med glädje byta vilken eventuell talang som helst mot den att kunna spela och sjunga. För det kan jag inte – alls.

Vi tre tillbringade helgen i en stuga utanför Örnsköldsvik och spelade in musik. Mina texter som Stefan satt musik till. Eller rättare sagt, de spelade in musik och jag lagade mat, hällde upp vin och kom med synpunkter. Och var avundsjuk.

Så länge jag kan minnas har jag älskat musik mer än något annat, musik har format mig, genom musiken återupplever jag minnen, platser, känslor och dofter.
Jag vill på allvar hävda att viss musik och vissa musiker har styrt mig i den jag blivit; påverkat beslut, dels i vardagen men även vid större, övergripande val.

Det kan man ju tycka mycket om, till exempel att det är läskigt (få se, vad lyssnar jag på den här veckan? Okej, då gör jag så här…) och ja, det är det ju... men så är det.
Jag har läst många bra böcker, sett massvis med bra filmer. Men ingen briljant bok eller fantastisk film kommer i närheten av att betyda lika mycket för mig som den bästa musiken gör.

Jag har accepterat min talanglöshet när det gäller det musikaliska, och det stör mig inte längre på samma sätt som när jag var yngre. Men vid sådana här tillfällen – när jag ser Jan sitta med en gitarr i knät och spela ackorden till en låt och improvisera fram en alternativ slinga, eller ett stick; eller när Stefan sitter vid datorn med sin gitarr i knät och lägger pianoslingor och direkt kan höra minsta lilla förskjutning av ett röstpålägg och meddela var felet ligger – blir jag smärtsamt påmind.

Jag vill också kunna! Men jag kan inte. Den dagen de talangerna delades ut var jag någon annanstans. Tyvärr.

Sex låtar hann vi med. Det finns ytterligare ett 30-tal att ta itu med om vi lyckas synka våra almanackor och få till en ledig helg någon gång. Eftersom Stefan bor i Luleå är det inte helt okomplicerat.

Men egentligen, när man tänker efter, har jag ju haft en jävla tur. För trots att jag inte kan får jag vara med i processen av att skapa musik, får känna mig delaktig. Det är stort och det njuter jag av.

Nu är låtarna i Luleå för mixning. Så fort det är färdigt ska Stefan skicka ner dem och sedan tänkte jag att jag, om jag lyckas lära mig tekniken, ska lägga ut någon eller några av dem här på bloggen. Kanske finns det någon som finner intresse av att lyssna på dem. Det är verkligen bra låtar. Tyvärr är det inte min förtjänst…