Lyx

Jag bestämde från början att det här inte skulle bli en dagboks-blogg. Personlig, visst, och ärlig. Och den handlar förstås om mig och mitt liv, men ingen dagbok. Det finns för många dagböcker.

Men nu har jag haft en lång semester och inte uppdaterat och jag vill skriva, vill komma igång, jag vill hålla den här platsen levande... och det enda som snurrar i min skalle är semesterminnen...

Jag vill berätta vad mina barn gjort i somras: om hur långt de simmat, om det mjuka i deras ögon när de leker med nyinköpt kanin, om hur de fiskade krabbor på i Grebbestad, om när de knackade på Anders F:s loge och bad honom spela "Min barndom skall aldrig dö" och hur de strålade när han sedan, innan ordinarie spelning, gick upp på scenen med gitarren och sjöng för bara dem.

Och jag vill berätta om min sommar: det omtumlande med att fylla 40, att vi sålde vår älskade Renault som vi haft längre än Anna, hippieliv bland smutsiga människor på Urkult, familjeliv bland rikemansbarn och stora båtar på Västkusten, lugnet och solen och badandet i mina föräldrars stuga, dagarna bland barndomsmiljöer i Västerås – picknick på Djäkneberget, bara en sådan sak! Hur länge sedan var det senast? 20 år?

Och jag vill berätta hur glad jag är över att jag träffat Lars, min äldste vän som bor 80 mil bort och som jag saknar, fyra gånger under den här sommaren vilket är något slags rekord för de senaste 15 åren... Och jag vill berätta om mina underbara nya vänner här i Sundsvall som satte ihop ett rockband bara för min 40-årsfest och under ett halvårs tid repade in låtar jag gillar som de sedan spelade så fruktansvärt jävla underbart den där kvällen och natten som gick alldeles för fort... och min älskade fru som aldrig stått på scen förut men som repade in Lou Reed:s "A perfect day" med bandet och det var en magnifik version klockan tre på morgonen och allt var egentligen för stort för att ta in... all denna kärlek... min alldeles egna familj... alla dessa vänner... dessa underbara människor. Det är lyx.

Och så vill jag berätta om mitt nya kontor som jag flyttade till i måndags och det är ett kontorshotell med korridorer och rum och gemensam fikahörna och konferensrum och snart finns det också en kaffemaskin som kommer att spruta ur sig odrickbart kaffe, och det är så fruktansvärt trist och livlöst och det är som att jobba på statlig myndighet och det var inte till en sådan jag ville för där har jag redan varit.

Men det kan jag ju inte.