Det är skönt att be folk som tror att de har makt att bestämma över en att dra åt helvete. Som den där gången på I3 i Örebro 1985 när jag efter två veckors förnedring meddelade att jag ville ansöka om vapenfri tjänst och åka hem (det har man nämligen rätt till, en värnpliktig kan när som helst ansöka om vapenfri tjänst och sedan åka hem samma dag – om man sedan får det eller inte är en annan sak). Jag blev inkallad till majoren som inledningsvis var artig och trevlig och försökte övertyga mig om det förträffliga med militären: alla kompisar (det är så roligt med lumparminnen), kunskaperna (att döda) och meriten (att kunna döda). När inte det bet skällde han ut mig och hotade med att han skulle göra mitt liv surt. Han skulle se till att jag aldrig kunde få anställning, han skulle se till att vapenfrinämnden avslog min ansökan och sedan skulle jag få komma tillbaka hit om ett år med svansen mellan benen och då skulle jag få se på fan. Jag log åt honom, frågade ”Var skriver jag på?” och en kvart senare satt jag i min Opel, lyssnade på Pavlov’s Dog på högsta volym och körde alldeles för fort längs E18 mot Västerås. Jag har sällan eller aldrig varit så stolt över mig själv.
Det här är 20 år sedan, och sedan den dagen har mitt förakt mot personer som söker makt vuxit stadigt. Här är några exempel:
Jag är livrädd för att kristdemokraterna med sina fascistiska idéer ska lyckas med att uppfattas som rumsrena. Den dagen de får makt på allvar ligger vi risigt till. Jag vet att det finns bra poliser men jag vet också att det finns alldeles för många farliga poliser som inte sökte in för att polisyrket är ett kall utan för att utöva maktmissbruk. Alla kräk till män som slår kvinnor söker makt. Jag mår fortfarande dåligt när jag tänker på tiden då Gun Hellsvik fick rumstera i samhällsdebatten som hon ville. Kärringen kunde inte öppna käften utan att ge uttryck för sitt människoförakt.
Såpakändisarna och alla andra pseudo-wannabees tror på fullt allvar att bara man syns i TV och får inbjudningar till kändisfester (fattar de inte att de blir utnyttjade!) så är det kvittot på ett lyckat liv och att man kan lyckas med vad man vill. I deras förvridna världsbild tycks den lilla makt de lyckas skrapa åt sig under mycket begränsad tid på något konstigt vis bli ett substitut för god självkänsla. Jag kan le uppgivet åt reportagen om kronprinsessornas lekkamrater vid Stureplan, jag har svårt att lita på affärsmän i kostym. Och det är obegripligt hur vissa chefer så uppenbart kan visa upp sin inkompetens genom att köra allt de kan köra i botten, och få sparken, och dagen efter presenteras som ny VD eller styrelseordförande eller liknande med ännu en mångmiljonlön.
Jag tycker Göran Persson borde skämmas för att han (med mer pengar på banken än de flesta av oss kan drömma om) vrider och bänder på alla skattetekniska regler men noggrant ser till att hela tiden befinna sig på rätt sida om lagen.
Det här är ingen klassfråga. Det har inte med min arbetarklassbakgrund att göra, för den finns inte. Tvärtom. Jag är uppvuxen i övre medelklass där min pappa på sin tid hade en hyfsat hög chefsbefattning inom Asea.
Det handlar om att jag inte begriper. Jag förstår helt enkelt inte vad det är som driver dessa människor. Jag förstår inte hur någon vill kunna bestämma över någon annan. Jag förstår inte varför folk vill åt mer pengar än de behöver.
Minnen som gulnat reser sig stora med fläckar av fågelskit på axlarna, näsan, huvudet.
Platser som bebotts med upplevelser blir till stora salonger med rep framför tingen och väktare med walkie-talkies i dörrarna. De ser på mig och viskar till varandra på ett främmande spårk. De för den anklagades talan.
Min pappa är 76 år gammal. Han växte upp i Tyskland under kriget. Han säger att han hade det bra, att det var en fin barndom. Men det var krig. När han cyklade till skolan fick han slänga sig i diket när bombplanen kom.
Mina döttrar är 7 och 9 år gamla. De har varit i Australien och USA, de får de kläder de behöver och de förväntar sig fredagsmys med popcorn eller godis. På deras skola finns inga flyktingbarn, de lever sina liv i en skyddad verkstad. Och de gör det för att vi placerat dem där.
En månad efter tsunamin var jag i Sri Lanka på en reportageresa. Under två veckors tid såg jag död, elände, korruption, förtvivlade människor, stympade familjer, ensamma barn, kvinnor i flyktingläger som inte vågade lämna tälten för att de var rädda att bli våldtagna.
Jag går till jobbet varje dag. Mitt jobb är inte svårt, jag gör det jag ska och sedan är jag färdig. Jag blir sällan trött och på eftermiddagen hämtar jag L på skolan och åker hem och dricker kaffe. En vanlig vardag. Jag har aldrig behövt längta efter visslans tjut.
Min före detta sambo blev våldtagen. Jag känner människor som drabbats av cancer. En väns bekant sköts till döds nyligen. Hur länge räcker min tur? Vem bestämmer när det är dags?
En klasskompis från gymnasiet arbetar som katastrofsamordnare åt FN. Vid jordbävningskatastrofer, översvämningar, svält. Han reser dit behovet finns. Jag stör mig på att jag inte lyckas ta mig tid att skriva färdigt min roman. Vi gör alla våra val. Jag skäms inte över mina, men ibland undrar jag vad som hade kunnat bli i stället.
Jag är inte döv eller blind, jag ser på nyheterna, jag känner till att det finns olika verkligheter och det är sällan människorna som lever i de olika verkligheterna som bestämt att de ska finnas där.
Jag är placerad här. Jag kunde ha hamnat var som helst, men jag placerades här. Jag hade tur, fruktansvärd tur. Ibland undrar jag hur det fungerar.
Jag bestämde från början att det här inte skulle bli en dagboks-blogg. Personlig, visst, och ärlig. Och den handlar förstås om mig och mitt liv, men ingen dagbok. Det finns för många dagböcker.
Men nu har jag haft en lång semester och inte uppdaterat och jag vill skriva, vill komma igång, jag vill hålla den här platsen levande... och det enda som snurrar i min skalle är semesterminnen...
Jag vill berätta vad mina barn gjort i somras: om hur långt de simmat, om det mjuka i deras ögon när de leker med nyinköpt kanin, om hur de fiskade krabbor på i Grebbestad, om när de knackade på Anders F:s loge och bad honom spela "Min barndom skall aldrig dö" och hur de strålade när han sedan, innan ordinarie spelning, gick upp på scenen med gitarren och sjöng för bara dem.
Och jag vill berätta om min sommar: det omtumlande med att fylla 40, att vi sålde vår älskade Renault som vi haft längre än Anna, hippieliv bland smutsiga människor på Urkult, familjeliv bland rikemansbarn och stora båtar på Västkusten, lugnet och solen och badandet i mina föräldrars stuga, dagarna bland barndomsmiljöer i Västerås – picknick på Djäkneberget, bara en sådan sak! Hur länge sedan var det senast? 20 år?
Och jag vill berätta hur glad jag är över att jag träffat Lars, min äldste vän som bor 80 mil bort och som jag saknar, fyra gånger under den här sommaren vilket är något slags rekord för de senaste 15 åren... Och jag vill berätta om mina underbara nya vänner här i Sundsvall som satte ihop ett rockband bara för min 40-årsfest och under ett halvårs tid repade in låtar jag gillar som de sedan spelade så fruktansvärt jävla underbart den där kvällen och natten som gick alldeles för fort... och min älskade fru som aldrig stått på scen förut men som repade in Lou Reed:s "A perfect day" med bandet och det var en magnifik version klockan tre på morgonen och allt var egentligen för stort för att ta in... all denna kärlek... min alldeles egna familj... alla dessa vänner... dessa underbara människor. Det är lyx.
Och så vill jag berätta om mitt nya kontor som jag flyttade till i måndags och det är ett kontorshotell med korridorer och rum och gemensam fikahörna och konferensrum och snart finns det också en kaffemaskin som kommer att spruta ur sig odrickbart kaffe, och det är så fruktansvärt trist och livlöst och det är som att jobba på statlig myndighet och det var inte till en sådan jag ville för där har jag redan varit.
Jag kan nog vara många saker men inte rolig. Har aldrig varit, kommer aldrig att bli.
”Nej, det är inte sant”, säger K. ”Du är visst rolig ibland.”
”Jaså, när då?”
Hon kommer inte på något speciellt tillfälle och en stund senare konstaterar hon att när det sker är det nog av misstag.
