Power to the people

Det är skönt att be folk som tror att de har makt att bestämma över en att dra åt helvete.

Som den där gången på I3 i Örebro 1985 när jag efter två veckors förnedring meddelade att jag ville ansöka om vapenfri tjänst och åka hem (det har man nämligen rätt till, en värnpliktig kan när som helst ansöka om vapenfri tjänst och sedan åka hem samma dag – om man sedan får det eller inte är en annan sak).

Jag blev inkallad till majoren som inledningsvis var artig och trevlig och försökte övertyga mig om det förträffliga med militären: alla kompisar (det är så roligt med lumparminnen), kunskaperna (att döda) och meriten (att kunna döda). När inte det bet skällde han ut mig och hotade med att han skulle göra mitt liv surt. Han skulle se till att jag aldrig kunde få anställning, han skulle se till att vapenfrinämnden avslog min ansökan och sedan skulle jag få komma tillbaka hit om ett år med svansen mellan benen och då skulle jag få se på fan.
Jag log åt honom, frågade ”Var skriver jag på?” och en kvart senare satt jag i min Opel, lyssnade på Pavlov’s Dog på högsta volym och körde alldeles för fort längs E18 mot Västerås. Jag har sällan eller aldrig varit så stolt över mig själv.

Det här är 20 år sedan, och sedan den dagen har mitt förakt mot personer som söker makt vuxit stadigt. Här är några exempel:

Jag är livrädd för att kristdemokraterna med sina fascistiska idéer ska lyckas med att uppfattas som rumsrena. Den dagen de får makt på allvar ligger vi risigt till.

Jag vet att det finns bra poliser men jag vet också att det finns alldeles för många farliga poliser som inte sökte in för att polisyrket är ett kall utan för att utöva maktmissbruk.

Alla kräk till män som slår kvinnor söker makt.

Jag mår fortfarande dåligt när jag tänker på tiden då Gun Hellsvik fick rumstera i samhällsdebatten som hon ville. Kärringen kunde inte öppna käften utan att ge uttryck för sitt människoförakt.

Såpakändisarna och alla andra pseudo-wannabees tror på fullt allvar att bara man syns i TV och får inbjudningar till kändisfester (fattar de inte att de blir utnyttjade!) så är det kvittot på ett lyckat liv och att man kan lyckas med vad man vill. I deras förvridna världsbild tycks den lilla makt de lyckas skrapa åt sig under mycket begränsad tid på något konstigt vis bli ett substitut för god självkänsla.

Jag kan le uppgivet åt reportagen om kronprinsessornas lekkamrater vid Stureplan, jag har svårt att lita på affärsmän i kostym. Och det är obegripligt hur vissa chefer så uppenbart kan visa upp sin inkompetens genom att köra allt de kan köra i botten, och få sparken, och dagen efter presenteras som ny VD eller styrelseordförande eller liknande med ännu en mångmiljonlön.

Jag tycker Göran Persson borde skämmas för att han (med mer pengar på banken än de flesta av oss kan drömma om) vrider och bänder på alla skattetekniska regler men noggrant ser till att hela tiden befinna sig på rätt sida om lagen.

Det här är ingen klassfråga. Det har inte med min arbetarklassbakgrund att göra, för den finns inte. Tvärtom. Jag är uppvuxen i övre medelklass där min pappa på sin tid hade en hyfsat hög chefsbefattning inom Asea.

Det handlar om att jag inte begriper. Jag förstår helt enkelt inte vad det är som driver dessa människor.
Jag förstår inte hur någon vill kunna bestämma över någon annan.
Jag förstår inte varför folk vill åt mer pengar än de behöver.