lördag, augusti 26, 2006

Placering

Min pappa är 76 år gammal. Han växte upp i Tyskland under kriget. Han säger att han hade det bra, att det var en fin barndom. Men det var krig. När han cyklade till skolan fick han slänga sig i diket när bombplanen kom.

Mina döttrar är 7 och 9 år gamla. De har varit i Australien och USA, de får de kläder de behöver och de förväntar sig fredagsmys med popcorn eller godis. På deras skola finns inga flyktingbarn, de lever sina liv i en skyddad verkstad. Och de gör det för att vi placerat dem där.

En månad efter tsunamin var jag i Sri Lanka på en reportageresa. Under två veckors tid såg jag död, elände, korruption, förtvivlade människor, stympade familjer, ensamma barn, kvinnor i flyktingläger som inte vågade lämna tälten för att de var rädda att bli våldtagna.

Jag går till jobbet varje dag. Mitt jobb är inte svårt, jag gör det jag ska och sedan är jag färdig. Jag blir sällan trött och på eftermiddagen hämtar jag L på skolan och åker hem och dricker kaffe. En vanlig vardag. Jag har aldrig behövt längta efter visslans tjut.

Min före detta sambo blev våldtagen. Jag känner människor som drabbats av cancer. En väns bekant sköts till döds nyligen. Hur länge räcker min tur? Vem bestämmer när det är dags?

En klasskompis från gymnasiet arbetar som katastrofsamordnare åt FN. Vid jordbävningskatastrofer, översvämningar, svält. Han reser dit behovet finns. Jag stör mig på att jag inte lyckas ta mig tid att skriva färdigt min roman. Vi gör alla våra val. Jag skäms inte över mina, men ibland undrar jag vad som hade kunnat bli i stället.

Jag är inte döv eller blind, jag ser på nyheterna, jag känner till att det finns olika verkligheter och det är sällan människorna som lever i de olika verkligheterna som bestämt att de ska finnas där.

Jag är placerad här. Jag kunde ha hamnat var som helst, men jag placerades här. Jag hade tur, fruktansvärd tur. Ibland undrar jag hur det fungerar.