Arbeit macht frei

Nyss hemkommen efter en vecka på den spanska solkusten. Jag kunde lika gärna åkt till Grönland.
Sex dygn, samtliga såg ut så här:

Upp halv nio. Dusch, frukost, kort promenad. Skriva mellan halv tio och ett, kanske halv två. Dusch. Promenad de 600 metrarna till torget för att äta lunch på en av tre restauranger som alla serverar samma mat. En öl. Tillbaka till lägenheten, en kopp Nescafé. Läsa Paul Austers nya i en halvtimme. Skriva mellan fyra och sju, kanske halv åtta. Dusch. Ett glas Sangria. Promenad de 600 metrarna ner till torget för att äta middag på en av tre restauranger som alla serverar samma mat. Hålla utkik efter Mikael Wiehe (de jag hyr av hade sett honom här i somras). Två glas rött. Tillbaka till lägenheten, titta på TV. I säng vid 12.

Enda skillnaden om jag varit på Grönland hade varit antalet duschar. (Har aldrig skrivit i bar överkropp förut. Det gav det hela ytterligare en dimension.)

En vacker dag kommer jag att tycka jag är en idiot som åker en vecka till en del av världen jag aldrig varit i förut och inte ser mig omkring. Faktiskt inte ser någonting, inte ett dopp i havet, inte pratar med någon, stänger in.
Men nu var det precis vad jag ville ha, vad jag längtat efter. Bara jag. Bara skriva. Fick ihop 50 sidor, nu har jag dryga hundra.
Och för första gången sen jag började det här projektet tror jag faktiskt att det kommer att bli en bok.

Trängsel

Paus.

Jag vill så mycket men orkar inte, kan inte. För mycket som trängs: familj, jobb, bok. Kan inte hålla den frekvens här som jag skulle vilja, som jag måste för att det ska bli något; vara meningsfullt för andra att söka sig hit. Jag måste prioritera. Jag lägger inte ner, inte än, men räkna inte med kontinuerliga uppdateringar här. Att säga så när det gäller en blogg är väl samma sak som blogg-självmord, men så är det.

Reser bort i morgon på en veckas skrivarresa, förväntar mig mycket av den. Bara jag och orden. Tiden och orden, mer behövs inte. Men det är så svårt att få ha dem ifred.

Hoppas ni alla har det bra.

Andreas

Dikt nr. 3

som att förstå
att den blå vasen som föll
aldrig krossades mot golvet
Den spräckte sig själv
på vägen ner

Rock 'n' roll is king

Jag har två vänner. Stefan, som spelar diverse instrument och är kung bakom datorn samt har en fantastisk talang för att skriva bra låtar, och Jan, skådespelare som dessutom har fräckheten att både kunna spela gitarr för jävla bra och sjunga.

Jag är inte helt talanglös. Det har jag med åren insett. Ändå – jag skulle med glädje byta vilken eventuell talang som helst mot den att kunna spela och sjunga. För det kan jag inte – alls.

Vi tre tillbringade helgen i en stuga utanför Örnsköldsvik och spelade in musik. Mina texter som Stefan satt musik till. Eller rättare sagt, de spelade in musik och jag lagade mat, hällde upp vin och kom med synpunkter. Och var avundsjuk.

Så länge jag kan minnas har jag älskat musik mer än något annat, musik har format mig, genom musiken återupplever jag minnen, platser, känslor och dofter.
Jag vill på allvar hävda att viss musik och vissa musiker har styrt mig i den jag blivit; påverkat beslut, dels i vardagen men även vid större, övergripande val.

Det kan man ju tycka mycket om, till exempel att det är läskigt (få se, vad lyssnar jag på den här veckan? Okej, då gör jag så här…) och ja, det är det ju... men så är det.
Jag har läst många bra böcker, sett massvis med bra filmer. Men ingen briljant bok eller fantastisk film kommer i närheten av att betyda lika mycket för mig som den bästa musiken gör.

Jag har accepterat min talanglöshet när det gäller det musikaliska, och det stör mig inte längre på samma sätt som när jag var yngre. Men vid sådana här tillfällen – när jag ser Jan sitta med en gitarr i knät och spela ackorden till en låt och improvisera fram en alternativ slinga, eller ett stick; eller när Stefan sitter vid datorn med sin gitarr i knät och lägger pianoslingor och direkt kan höra minsta lilla förskjutning av ett röstpålägg och meddela var felet ligger – blir jag smärtsamt påmind.

Jag vill också kunna! Men jag kan inte. Den dagen de talangerna delades ut var jag någon annanstans. Tyvärr.

Sex låtar hann vi med. Det finns ytterligare ett 30-tal att ta itu med om vi lyckas synka våra almanackor och få till en ledig helg någon gång. Eftersom Stefan bor i Luleå är det inte helt okomplicerat.

Men egentligen, när man tänker efter, har jag ju haft en jävla tur. För trots att jag inte kan får jag vara med i processen av att skapa musik, får känna mig delaktig. Det är stort och det njuter jag av.

Nu är låtarna i Luleå för mixning. Så fort det är färdigt ska Stefan skicka ner dem och sedan tänkte jag att jag, om jag lyckas lära mig tekniken, ska lägga ut någon eller några av dem här på bloggen. Kanske finns det någon som finner intresse av att lyssna på dem. Det är verkligen bra låtar. Tyvärr är det inte min förtjänst…

Måndag hela veckan

Det är måndag morgon.

Jag står i dörren och försöker fösa ut barnen – det har varit en stressmorgon, K i Stockhom på jobb igen, fullt upp med frukost och kläder och kaniner och skriva i Annas kontaktbok och packa skolväskor och det känns i magen, det är en sådan morgon när man längtar tills man ska få sjunka ner i lugnet i stolen bakom skrivbordet på jobbet – då det plingar till i byxorna.

Ett sms från Peter som är i Kanada på motorcykeltur i Klippiga bergen:

”Full moon over the prairie. Teds rolling a joint, I’m sipping a Coors. My feet are tired, but I’m smiling.”

Olika faller våra måndagsmorgnar.