torsdag, mars 22, 2007

Ingen James Bond

Snön som krymper rummen som i en gammal skräckfilm där väggar, golv och tak plötsligt börjar röra sig inåt, som en bilkross.
Jag är inte James Bond, jag tar mig inte därifrån.
Jag hukar där jag går.

Jag tycker inte om att längta. Jag vill vara framme.
Den här vintern… alla vintrar. Kylan som slår mot ansiktet som en örfil av en blöt handduk, snön som ligger halvmeterdjup och täpper till alla porer så att det blir svårt att andas. Är det bara jag som hör markens förtvivlade rop på hjälp under november till mars? Hur skriken blir svagare och svagare för varje vecka som går, hur nära kvävningens gräns stråna och bladen och blommorna och gräset är en bit in i februari? Och precis när det nästan är för sent släpper vintern äntligen sitt grepp och naturen kippar efter andan en vecka eller två, i overkligt ljust ljus och brungröna nyanser innan den återhämtar sig och livet börjar om.

Och ändå älskar jag Sundsvall. Märkligt, eller hur. Jag älskar Sundsvall för här finns några av mina bästa vänner. Här får mina barn leva i ett alldeles lagom stort universum. Hit kom jag en gång som tjugofemåring och blev mottagen med öppna armar, här fick jag vara mig själv, något jag saknat i den staden jag växte upp i, Västerås. Här lever jag ett gott liv. Alldeles underbart gott sju månader om året, något mindre gott de resterande fem. Lite svinn får man räkna med.