Chocköppning

Så… man är med blogg. Det var som fan. Det hade jag aldrig trott. Faktum är att jag för en vecka sedan aldrig ens tänkt tanken. Men nu sitter jag här framför datorn i stället för att vara ute och njuta i den 25-gradiga chocköppningen av sommaren (barnen springer barfota i den av maskrosor gulfärgade gräsmattan och leker med gosehunden Misha, snart åker nog vattensprinklern fram – jag får å andra sidan sitta alldeles själv och lyssna på Sertab) och allt är Roberts fel.

Men gör jag det bara hälften så bra som han gjorde är jag mer än nöjd.
En blogg alltså… då ska man skriva fyndigt, intressant, vara lagom streetsmart, ha något att säga och framför allt vara rolig.
Tror inte det.
Jag kan nog vara många saker men inte rolig. Har aldrig varit, kommer aldrig att bli.
”Nej, det är inte sant”, säger K. ”Du är visst rolig ibland.”
”Jaså, när då?”
Hon kommer inte på något speciellt tillfälle och en stund senare konstaterar hon att när det sker är det nog av misstag.

Jag har skrivit i 20 år. Poesi, två romaner, tusentals artiklar och reportage. Men det här ställer andra krav. En blogg är väl som en kombination av att skriva brev och skönlitterärt. Den kräver brevformens autenticitet (vad är det för mening att i en blogg skriva om barnen på gräsmattan om de inte existerar?) och sanningshalt (man ljuger inte för sina brevvänner) men även prosans stil – snygga formuleringar, överraskande bilder, ett väl disponerat tempo så att läsaren inte tröttnar och gärna en genomtänkt knorr här och där.
Inte lätt. Jag imponeras av hur många som håller på, och gör det bra.

Blogg förresten, vad är det för jävla ord? Det låter ju som ett serietidningsljud hos någon som håller på att drunkna. Blogg, blogg… blogg, blooooöööääähhhgggghhh...

Men jag kan nog släppa lite på prestationsångesten. För inte många kommer att läsa det här. De som känner mig skulle nog aldrig leta efter mig i bloggvärlden, och de som inte känner mig lär knappast göra sökningar på mitt namn. Och jag tänker inte sprida informationen (slumpen gjorde att jag började och slumpen ska få fortsätta styra det här sidospåret i min vardag). Visst, om någon frågar tänker jag inte ljuga (för liksom i bloggen som i verkligheten bör man undvika det, se ovan) men det är stor chans att du som läser det här just nu – välkommen, tackar, sköt om dig – är en del av en väldigt exklusiv skara som förmodligen hamnat här av misstag.
Kan man göra karriär på det, världens exklusivaste blogg? Läst av frugan och några misstag?

Som sagt, det var Robert som ledde mig hit. Och har ni redan börjat tröttna på mig, sök upp hans blogg i stället. Jag vet inte hur länge den kommer att stanna uppe, men jag hoppas hans texter får fortsätta leva på nätet. Det finns väldigt mycket livsglädje, kärlek och tröst att hämta där. Bloggen finns här och heter ”Cynosure – the new season”. Och på tisdag kommer jag att tänka på Kvinnan, barnen och övriga anhöriga, en del av dem kände jag för många, många år sedan. Jag kommer också att krama näven i fickan och tänka tankar om orättvisa och meningslöshet.

Och då tänker jag inte på Sverige mot Trinidad-Tobago.

K kommer in och ler. Jag sitter i ett uthus i trädgården med öppen dörr. Hon ser mig sitta här, i skumt ljus fylld av cigarettrök från två rökta cigaretter (dvs. två tredjedelar av dagens ranson och klockan är bara kvart i tolv. Illa) och säger:
”Jag älskar att vara i trädgården och veta att du sitter här inne och höra musiken här inifrån. Då är det sommar på riktigt.”
Snart gör jag henne sällskap. Måste bara sätta på mig solglasögonen först.