När fan jobbar sundsvallsföräldrar?

Stor dag för tjejerna i dag. De får vara ensamma hemma. K och jag går till jobbet tidigt medan de får vakna, kliva upp och fixa frukost i egen takt.
Och det är bra, förstås. De har varit hemma själva förut några timmar här och där, och de är stora nog (7 och 9) att klara av det, de kan våra mobilnummer och de får inte använda spisen. Sedan åker någon av oss hem och lagar lunch åt dem.

Det är bara en sak som stör mig, som jag tycker är jobbigt. Det är att lämna dem när de sover.
Vad händer om det börjar brinna?
Är de vakna tror jag de kan hantera om det skulle börja brinna. Men sover man är man chanslös.
Sådana tankar har jag och det känns. Men jag får väl vänja mig, antar jag. Lära mig släppa kontrollen.

Tanken var att de skulle vara på fritids den här veckan också. Och det hade de inget emot, de gillar att vara där. Problemet är bara att det inte är några andra där. Hade Anna gått i dag hade hon varit ensam från sin klass. Och då vill hon inte.
Vilket leder till den fråga som gnagt i mig sedan vi flyttade hit för fem år sedan: när fan jobbar barnföräldrar i Sundsvall?
Hur kan 80 procent av alla ha tio-tolv veckors semester?

Jag tycker jag har det oerhört bra förspänt. Jag har egen firma och kan bestämma själv i stor utsträckning när jag ska vara ledig. Dessutom ligger branschen (jag är frilansjournalist) helt nere under stora delar av sommaren så vare sig jag vill eller inte är jag ledig. Och jag vill. De senaste åren har jag lyckats vara ledig från midsommar mer eller mindre fram till skolstart. Det är fan sju åtta veckor varje sommar. Det är ju en evighet! Ändå drunknar mina sju veckor i futtighetens hav om man jämför med många andra – i alla fall om man ska döma efter barnens dagis- och fritidsscheman.

Och det gäller inte bara semestern. Vi har alltid, sedan barnen började på dagis, försökt hålla regelbundna dagis- och skoltider. Vi hämtar halv fyra. Har alltid gjort. I Stockholm innebar det ett omfattande pusslande och K och jag turades om att gå ner i arbetstid i olika perioder. Men vi fick det att funka och vi var ganska stolta över det. Vi kände oss duktiga. Följaktligen var vi också alltid bland de allra första att hämta på eftermiddagarna.
När vi flyttade hit fortsatte vi med de rutinerna. Skillnaden var att nu kände vi oss som usla föräldrar som satte karriären framför barnen och slängde in dem på livstidsförvaring… hämtar man barnen halv fyra här är man inte sällan bland de sista.

Frågan kvarstår? När fan jobbar sundsvallsföräldrar?
Det finns kanske förklaringar. Till exempel att småbarnsföräldrar här i mycket större omfattning har tillgång till barnens mor- och farföräldrar. Så är det, folk vallfärdar inte från landets alla hörn för att flytta hit, men det kan inte vara hela sanningen.
Sedan bor vi på Södermalm, medelklassens högborg och en skyddad verkstad långt långt bort från verkligheten. Men i Stockholm bodde vi i Nacka, knappast någon skillnad där inte, snarare tvärtom…

Nåväl, det är bra förstås. Jag må vara avundsjuk på hur de bär sig åt men det är ju barnen som vinner på den här situationen. Jag gillar dagis, jag gillar fritids, jag tror barn mår bra av det, men en lagom mix är alltid bäst.
Men jag undrar ändå… hur bär de sig åt?

Nu är klockan snart nio. Tjejerna lär ha vaknat och förhoppningsvis äter de lite frukost innan de parkerar framför barnkanalen. Men förmodligen inte. Och det är också bra, tror jag, att de för en gångs skull får bestämma själva. Bestämma när de ska klä på sig, när de ska äta frukost, vad de ska äta. Slippa våra rutiner och skapa egna. Små saker jag tror de växer av.
Men fick jag bestämma skulle jag väcka dem innan jag gick.