Alternativa vägar

Jag är alltså en frånskild snart 40-åring. Min fru lämnade mig för drygt två år sedan och vi har delad vårdnad av vår dotter som bor hos mig varannan vecka. Övrigt tid lever jag ensam i den här förorten.
Jag har ett jobb jag försöker sköta, jag dricker måttligt, har samma matchvikt som när jag var 20 och har dessutom håret i behåll. Men jag har inte känt en naken kvinnokropp mot min på över två år och känner mig allt annat än attraktiv.
Jag lever mycket för de veckor Gry är hos mig. Då lever jag "på riktigt", då är jag behövd och har en anledning till att skynda hem från jobbet. Övriga veckor fungerar min vardag men tangerar torftighetens gräns lite väl ofta. Under det första, dimmiga halvåret efter att min fru lämnat mig försökte jag mig på krogsvängen och ungkarlslivet, men... jag var nog sämt i världen på det. När det gäller vänner har jag ett umgänge, men inte speciellt frekvent.
I dag kan jag stå ut. Men tanken på att det ska se ut såhär om ett, tre, fem eller tio år skrämmer skiten ur mig.


Nej, det där är ju inte jag. Nä.
Däremot är det huvudpersonen i den nya roman jag håller på att försöka skriva. Och då infinner sig en intressant frågeställning: om det där inte är jag, vem är det då?

Det är jag som har hittat på honom, det är jag som gett honom liv. Hela hans existens (i den mån man kan anse att han över huvud taget existerar – jag gör det) är baserad på mina tankar, känslor, drömmar och åsikter. Men det är inte jag.
Så vem är han då?
Den enkla vägen ut är väl att säga att det skulle ha kunnat vara jag, i ett slags alternativt liv, om saker och ting hade gått annorlunda, om jag hade gjort andra val.
Så är det förstås.
Tomas Tranströmer har skrivit så jävla snyggt:

Tack för det här livet!
Ändå saknar jag alternativen.
Alla skisser vill bli verkliga.

Men även om jag vet det är så, kan det vara svårare för andra. Jag har skrivit två romaner tidigare. Och av folk som känner mig och som läst böckerna har jag ofta fått höra följande: ”Det gick inte att läsa boken utan att se dig framför mig, utan att tro att allt som stod där handlade om dig. På riktigt. Och vad fan menar du egentligen med att…” och sedan tittar de lite konstigt och misstänksamt på mig och jag undrar vad jag skrivit nu men vågar aldrig fråga exakt vad de hänger upp sig på…
I en av romanerna stod en av mina bästa vänner som förebild för en av karaktärerna. Jag själv tyckte att jag utvecklade hans karaktär under resans lopp och att personen i boken i slutändan hade ganska litet gemensamt med förebilden.
Men det tyckte inte min väns dåvarande flickvän. Hon läste boken och skällde ut honom efter noter… tyckte han var en självupptagen skit som skulle lära sig lite hyfs i relationen till andra människor… Thomas fattade ingenting.

Och moralen med detta? Nja, jag vet inte. Kanske att man trots allt ska vara lite försiktigt, i alla fall om man som jag anser att ens relation till de människor som betyder något för en är viktigare än det man skriver. För även om man känner sig ensammast i hela världen när man sitter och skriver så kommer i bästa fall en dag då man måste stå till svars…

Vad romanen ska heta vet jag inte, arbetsnamnet är ”Mats och Marias bok” och så ska den INTE heta. Jag vet heller inte när den kommer att vara färdig. Jag har haft problem att komma åt mitt skrivande de senaste åren. Jag har eget företag som måste gå runt, jag har hus och familj. Jag har inte orkat ta tag i det, dvs. det har inte varit viktigt nog. Men i våras kände jag att det är nu eller aldrig. Skulle jag skriva en bok till var det dags nu.
Så jag la om rutinerna. Måndag till fredag gick jag upp halv sex, tog en dusch och gick ut i arbetsrummet (väldigt kallt, väldigt mörkt och väldigt ensamt i början på mars, ljust och häftigt i maj).
Satt och skrev från kvart i sex till halv åtta, hade med mig en banan och ett stort glas kallt vatten ut. Halv åtta gick jag in (har mitt arbetsrum i ett uthus) till familjen, käkade frukost, skjutsade barnen till skolan och åkte till jobbet.

Det är häftigt att sitta där mitt i natten (känns det i alla fall som när väckarklockan ringer). En av anledningarna till att skrivandet inte funkat på senare år är att jag hela tiden haft dåligt samvete om jag tagit mig tid att skriva. För att jag egentligen borde vara någon annanstans: på jobbet, med barnen, i trädgården, you name it. Men nu på morgnarna… det är bara jag och jag kan njuta av det. Det är ren bonustid, satt jag inte här och skrev skulle jag ligga och sova. Det enda jag stjäl är min egen sömn. Jag sitter där ute och det känns som om jag är ensam i hela världen och jag kan NJUTA av det. En häftig känsla.

Det där funkade… ett tag. Tre månader höll jag på, ungefär, sedan började jag känna mig sjuk. Blev yr ibland, kände mig febrig ibland, kände helt enkelt att jag inte orkade. Och som tur var sa kroppen ifrån i tid. Så nu har jag tagit en paus. Måste, helt enkelt. Jag försökte verkligen lägga mig i tid för att orka, inte sällan låg jag i sängen redan vid tio, men jag kunde inte somna. Låg vaken till elva, halv tolv lik förbannat. Jag antar att det tar tid att få ur många års rytm ur kroppen. Det var häftiga morgnar men hemska kvällar.

Men efter midsommar väntar åtta veckors semester och då är det dags igen, då går jag upp i vanlig arbetstid (mellan 7 och halv 8), går ut och sätter mig och skriver fram till halv tio–tio och sedan går jag in till familjen, lagom till när de har vaknat och så kan vi spendera resten av semesterdagen tillsammans. Det kommer jag att orka. Det ska bli spännande att se var historien om Mats tar vägen, om den nu går någonstans.

Å andra sidan kommer semestern att ta slut. Och det lär ta åtminstone ett år eller två för att boken ska bli klar. Så hur göra i höst? Någon som har några tips? Och säg inte att jag ska skriva på kvällarna, när barnen somnat,. För det funkar inte. Kan inte skriva på kvällarna. Aldrig kunnat.