Vill ni läsa mer – gå till Dagens Vin

Hej alla.

Denna blogg är vilande. Vill ni läsa liknande texter av mig; reflektioner, funderingar och situationer i både vardagen och livet i stort (typ), gå i stället till Dagens Vin där jag och min kollega försöker åstadkomma personliga, relevanta texter fem dagar i veckan, kopplade till vindrickande...

Vi ses där!

Andreas

Med anledning av...

... att den här bloggen nämndes på radio i dag, vill jag försöka förekomma er och be om ursäkt för att den är så fruktansvärt ouppdaterad. Jag tycker om att blogga, men jag vill ha kvalitet på det som står här och jag insåg att jag inte skulle hinna/orka med det utan att det gick ut över mitt andra skrivande. Och hur gärna jag än skulle vilja kommunicera med er här så är boken jag jobbar på ännu viktigare. Just nu.

Är ni nyfikna, glid omkring här ett tag, förhoppningsvis finns det gamla inlägg som kan ge något. Eller besök min hemsida (länk här intill), läs någon av böckerna on-line (eller via pdf) gratis, eller skicka ett mail till mig. Det gör mig lika glad varje gång. Eller, om ni vill slå på stort, be bokhandeln ta hem någon av böckerna (om de inte har den) eller beställ på www.books-on-demand.com. Eller så kan man låna dem på biblioteket (förvånansvärt många har åtminstone Jungfrukammaren). Leve biblan!

Det är vår, släpp kärleken loss!

A man in his time (Vuxenpoäng)

Dyr bil.


I dag räknade jag på hushållsekonomin. Det visade sig att vi har fasta utgifter i månaden på 18 000. (Okej, då ingår 4 000 till ICA-kortet, en dryg tusenlapp som ett uträknat snitt för bensinkortet och några andra småposter som kanske inte räknas som fasta utgifter, men ändå.)

18 000 spänn! Man liksom känner hur repen snärjs runt ens kropp och dras åt… Och så tänker jag på hur det var förr, för inte alls länge sedan, på sena åttiotalet, det är bara 20 år sedan, när den enda fasta utgiften jag hade var en tusenlapp eller två i hyra på nån sjaskig andrahandslägenhet… noll försäkringar, här levdes det i nuet, noll bil, ingen fjärrvärme, inga jävla kostnader för sophämtning, sotning och framför allt ingen fritidsavgift.

Och kände man för att dra till USA en månad eller två så gav man lägenhetsnyckeln till nån polare som skaffat tjej och behövde ett love nest och så var man plötsligt kvitt alla kostnader…

Och det märkligaste av allt. Vi har råd med det!
Vi har inte bara råd med det, vi lever dessutom mycket gott. Hur gick det till?

Dyrt hus.

Dyr hantverkare.

Ingen James Bond

Snön som krymper rummen som i en gammal skräckfilm där väggar, golv och tak plötsligt börjar röra sig inåt, som en bilkross.
Jag är inte James Bond, jag tar mig inte därifrån.
Jag hukar där jag går.

Jag tycker inte om att längta. Jag vill vara framme.
Den här vintern… alla vintrar. Kylan som slår mot ansiktet som en örfil av en blöt handduk, snön som ligger halvmeterdjup och täpper till alla porer så att det blir svårt att andas. Är det bara jag som hör markens förtvivlade rop på hjälp under november till mars? Hur skriken blir svagare och svagare för varje vecka som går, hur nära kvävningens gräns stråna och bladen och blommorna och gräset är en bit in i februari? Och precis när det nästan är för sent släpper vintern äntligen sitt grepp och naturen kippar efter andan en vecka eller två, i overkligt ljust ljus och brungröna nyanser innan den återhämtar sig och livet börjar om.

Och ändå älskar jag Sundsvall. Märkligt, eller hur. Jag älskar Sundsvall för här finns några av mina bästa vänner. Här får mina barn leva i ett alldeles lagom stort universum. Hit kom jag en gång som tjugofemåring och blev mottagen med öppna armar, här fick jag vara mig själv, något jag saknat i den staden jag växte upp i, Västerås. Här lever jag ett gott liv. Alldeles underbart gott sju månader om året, något mindre gott de resterande fem. Lite svinn får man räkna med.

Arbeit macht frei

Nyss hemkommen efter en vecka på den spanska solkusten. Jag kunde lika gärna åkt till Grönland.
Sex dygn, samtliga såg ut så här:

Upp halv nio. Dusch, frukost, kort promenad. Skriva mellan halv tio och ett, kanske halv två. Dusch. Promenad de 600 metrarna till torget för att äta lunch på en av tre restauranger som alla serverar samma mat. En öl. Tillbaka till lägenheten, en kopp Nescafé. Läsa Paul Austers nya i en halvtimme. Skriva mellan fyra och sju, kanske halv åtta. Dusch. Ett glas Sangria. Promenad de 600 metrarna ner till torget för att äta middag på en av tre restauranger som alla serverar samma mat. Hålla utkik efter Mikael Wiehe (de jag hyr av hade sett honom här i somras). Två glas rött. Tillbaka till lägenheten, titta på TV. I säng vid 12.

Enda skillnaden om jag varit på Grönland hade varit antalet duschar. (Har aldrig skrivit i bar överkropp förut. Det gav det hela ytterligare en dimension.)

En vacker dag kommer jag att tycka jag är en idiot som åker en vecka till en del av världen jag aldrig varit i förut och inte ser mig omkring. Faktiskt inte ser någonting, inte ett dopp i havet, inte pratar med någon, stänger in.
Men nu var det precis vad jag ville ha, vad jag längtat efter. Bara jag. Bara skriva. Fick ihop 50 sidor, nu har jag dryga hundra.
Och för första gången sen jag började det här projektet tror jag faktiskt att det kommer att bli en bok.

Trängsel

Paus.

Jag vill så mycket men orkar inte, kan inte. För mycket som trängs: familj, jobb, bok. Kan inte hålla den frekvens här som jag skulle vilja, som jag måste för att det ska bli något; vara meningsfullt för andra att söka sig hit. Jag måste prioritera. Jag lägger inte ner, inte än, men räkna inte med kontinuerliga uppdateringar här. Att säga så när det gäller en blogg är väl samma sak som blogg-självmord, men så är det.

Reser bort i morgon på en veckas skrivarresa, förväntar mig mycket av den. Bara jag och orden. Tiden och orden, mer behövs inte. Men det är så svårt att få ha dem ifred.

Hoppas ni alla har det bra.

Andreas

Dikt nr. 3

som att förstå
att den blå vasen som föll
aldrig krossades mot golvet
Den spräckte sig själv
på vägen ner

Rock 'n' roll is king

Jag har två vänner. Stefan, som spelar diverse instrument och är kung bakom datorn samt har en fantastisk talang för att skriva bra låtar, och Jan, skådespelare som dessutom har fräckheten att både kunna spela gitarr för jävla bra och sjunga.

Jag är inte helt talanglös. Det har jag med åren insett. Ändå – jag skulle med glädje byta vilken eventuell talang som helst mot den att kunna spela och sjunga. För det kan jag inte – alls.

Vi tre tillbringade helgen i en stuga utanför Örnsköldsvik och spelade in musik. Mina texter som Stefan satt musik till. Eller rättare sagt, de spelade in musik och jag lagade mat, hällde upp vin och kom med synpunkter. Och var avundsjuk.

Så länge jag kan minnas har jag älskat musik mer än något annat, musik har format mig, genom musiken återupplever jag minnen, platser, känslor och dofter.
Jag vill på allvar hävda att viss musik och vissa musiker har styrt mig i den jag blivit; påverkat beslut, dels i vardagen men även vid större, övergripande val.

Det kan man ju tycka mycket om, till exempel att det är läskigt (få se, vad lyssnar jag på den här veckan? Okej, då gör jag så här…) och ja, det är det ju... men så är det.
Jag har läst många bra böcker, sett massvis med bra filmer. Men ingen briljant bok eller fantastisk film kommer i närheten av att betyda lika mycket för mig som den bästa musiken gör.

Jag har accepterat min talanglöshet när det gäller det musikaliska, och det stör mig inte längre på samma sätt som när jag var yngre. Men vid sådana här tillfällen – när jag ser Jan sitta med en gitarr i knät och spela ackorden till en låt och improvisera fram en alternativ slinga, eller ett stick; eller när Stefan sitter vid datorn med sin gitarr i knät och lägger pianoslingor och direkt kan höra minsta lilla förskjutning av ett röstpålägg och meddela var felet ligger – blir jag smärtsamt påmind.

Jag vill också kunna! Men jag kan inte. Den dagen de talangerna delades ut var jag någon annanstans. Tyvärr.

Sex låtar hann vi med. Det finns ytterligare ett 30-tal att ta itu med om vi lyckas synka våra almanackor och få till en ledig helg någon gång. Eftersom Stefan bor i Luleå är det inte helt okomplicerat.

Men egentligen, när man tänker efter, har jag ju haft en jävla tur. För trots att jag inte kan får jag vara med i processen av att skapa musik, får känna mig delaktig. Det är stort och det njuter jag av.

Nu är låtarna i Luleå för mixning. Så fort det är färdigt ska Stefan skicka ner dem och sedan tänkte jag att jag, om jag lyckas lära mig tekniken, ska lägga ut någon eller några av dem här på bloggen. Kanske finns det någon som finner intresse av att lyssna på dem. Det är verkligen bra låtar. Tyvärr är det inte min förtjänst…

Måndag hela veckan

Det är måndag morgon.

Jag står i dörren och försöker fösa ut barnen – det har varit en stressmorgon, K i Stockhom på jobb igen, fullt upp med frukost och kläder och kaniner och skriva i Annas kontaktbok och packa skolväskor och det känns i magen, det är en sådan morgon när man längtar tills man ska få sjunka ner i lugnet i stolen bakom skrivbordet på jobbet – då det plingar till i byxorna.

Ett sms från Peter som är i Kanada på motorcykeltur i Klippiga bergen:

”Full moon over the prairie. Teds rolling a joint, I’m sipping a Coors. My feet are tired, but I’m smiling.”

Olika faller våra måndagsmorgnar.

Power to the people, del 2

Nedan en lista över de bilar kungen äger. Det är också en intressant diskussion.

- Pontiac Tempest GTO Convertible 1966
- De Tomaso Pantera 1971
- Ferrari 456 MGT 1999
- AC Cobra, 1966
- Porsche 911 Carrera Coupé 1987
- Porsche 911 T Targa 1973
- Volvo PV 60 1946
- Ford Mustang Shelby 1966
- BMW M3 CSL 2003

Power to the people

Det är skönt att be folk som tror att de har makt att bestämma över en att dra åt helvete.

Som den där gången på I3 i Örebro 1985 när jag efter två veckors förnedring meddelade att jag ville ansöka om vapenfri tjänst och åka hem (det har man nämligen rätt till, en värnpliktig kan när som helst ansöka om vapenfri tjänst och sedan åka hem samma dag – om man sedan får det eller inte är en annan sak).

Jag blev inkallad till majoren som inledningsvis var artig och trevlig och försökte övertyga mig om det förträffliga med militären: alla kompisar (det är så roligt med lumparminnen), kunskaperna (att döda) och meriten (att kunna döda). När inte det bet skällde han ut mig och hotade med att han skulle göra mitt liv surt. Han skulle se till att jag aldrig kunde få anställning, han skulle se till att vapenfrinämnden avslog min ansökan och sedan skulle jag få komma tillbaka hit om ett år med svansen mellan benen och då skulle jag få se på fan.
Jag log åt honom, frågade ”Var skriver jag på?” och en kvart senare satt jag i min Opel, lyssnade på Pavlov’s Dog på högsta volym och körde alldeles för fort längs E18 mot Västerås. Jag har sällan eller aldrig varit så stolt över mig själv.

Det här är 20 år sedan, och sedan den dagen har mitt förakt mot personer som söker makt vuxit stadigt. Här är några exempel:

Jag är livrädd för att kristdemokraterna med sina fascistiska idéer ska lyckas med att uppfattas som rumsrena. Den dagen de får makt på allvar ligger vi risigt till.

Jag vet att det finns bra poliser men jag vet också att det finns alldeles för många farliga poliser som inte sökte in för att polisyrket är ett kall utan för att utöva maktmissbruk.

Alla kräk till män som slår kvinnor söker makt.

Jag mår fortfarande dåligt när jag tänker på tiden då Gun Hellsvik fick rumstera i samhällsdebatten som hon ville. Kärringen kunde inte öppna käften utan att ge uttryck för sitt människoförakt.

Såpakändisarna och alla andra pseudo-wannabees tror på fullt allvar att bara man syns i TV och får inbjudningar till kändisfester (fattar de inte att de blir utnyttjade!) så är det kvittot på ett lyckat liv och att man kan lyckas med vad man vill. I deras förvridna världsbild tycks den lilla makt de lyckas skrapa åt sig under mycket begränsad tid på något konstigt vis bli ett substitut för god självkänsla.

Jag kan le uppgivet åt reportagen om kronprinsessornas lekkamrater vid Stureplan, jag har svårt att lita på affärsmän i kostym. Och det är obegripligt hur vissa chefer så uppenbart kan visa upp sin inkompetens genom att köra allt de kan köra i botten, och få sparken, och dagen efter presenteras som ny VD eller styrelseordförande eller liknande med ännu en mångmiljonlön.

Jag tycker Göran Persson borde skämmas för att han (med mer pengar på banken än de flesta av oss kan drömma om) vrider och bänder på alla skattetekniska regler men noggrant ser till att hela tiden befinna sig på rätt sida om lagen.

Det här är ingen klassfråga. Det har inte med min arbetarklassbakgrund att göra, för den finns inte. Tvärtom. Jag är uppvuxen i övre medelklass där min pappa på sin tid hade en hyfsat hög chefsbefattning inom Asea.

Det handlar om att jag inte begriper. Jag förstår helt enkelt inte vad det är som driver dessa människor.
Jag förstår inte hur någon vill kunna bestämma över någon annan.
Jag förstår inte varför folk vill åt mer pengar än de behöver.

Dikt nr 2

Minnen som gulnat reser sig stora
med fläckar av fågelskit
på axlarna, näsan, huvudet.

Platser som bebotts med upplevelser
blir till stora salonger
med rep framför tingen
och väktare med walkie-talkies i dörrarna.

De ser på mig och viskar till varandra
på ett främmande spårk.
De för den anklagades talan.

Crossroads

Jag har placerat min blogg i
Sundsvall på bloggkartan.se

Placering

Min pappa är 76 år gammal. Han växte upp i Tyskland under kriget. Han säger att han hade det bra, att det var en fin barndom. Men det var krig. När han cyklade till skolan fick han slänga sig i diket när bombplanen kom.

Mina döttrar är 7 och 9 år gamla. De har varit i Australien och USA, de får de kläder de behöver och de förväntar sig fredagsmys med popcorn eller godis. På deras skola finns inga flyktingbarn, de lever sina liv i en skyddad verkstad. Och de gör det för att vi placerat dem där.

En månad efter tsunamin var jag i Sri Lanka på en reportageresa. Under två veckors tid såg jag död, elände, korruption, förtvivlade människor, stympade familjer, ensamma barn, kvinnor i flyktingläger som inte vågade lämna tälten för att de var rädda att bli våldtagna.

Jag går till jobbet varje dag. Mitt jobb är inte svårt, jag gör det jag ska och sedan är jag färdig. Jag blir sällan trött och på eftermiddagen hämtar jag L på skolan och åker hem och dricker kaffe. En vanlig vardag. Jag har aldrig behövt längta efter visslans tjut.

Min före detta sambo blev våldtagen. Jag känner människor som drabbats av cancer. En väns bekant sköts till döds nyligen. Hur länge räcker min tur? Vem bestämmer när det är dags?

En klasskompis från gymnasiet arbetar som katastrofsamordnare åt FN. Vid jordbävningskatastrofer, översvämningar, svält. Han reser dit behovet finns. Jag stör mig på att jag inte lyckas ta mig tid att skriva färdigt min roman. Vi gör alla våra val. Jag skäms inte över mina, men ibland undrar jag vad som hade kunnat bli i stället.

Jag är inte döv eller blind, jag ser på nyheterna, jag känner till att det finns olika verkligheter och det är sällan människorna som lever i de olika verkligheterna som bestämt att de ska finnas där.

Jag är placerad här. Jag kunde ha hamnat var som helst, men jag placerades här. Jag hade tur, fruktansvärd tur. Ibland undrar jag hur det fungerar.

Hjältar, del 4

Lyx

Jag bestämde från början att det här inte skulle bli en dagboks-blogg. Personlig, visst, och ärlig. Och den handlar förstås om mig och mitt liv, men ingen dagbok. Det finns för många dagböcker.

Men nu har jag haft en lång semester och inte uppdaterat och jag vill skriva, vill komma igång, jag vill hålla den här platsen levande... och det enda som snurrar i min skalle är semesterminnen...

Jag vill berätta vad mina barn gjort i somras: om hur långt de simmat, om det mjuka i deras ögon när de leker med nyinköpt kanin, om hur de fiskade krabbor på i Grebbestad, om när de knackade på Anders F:s loge och bad honom spela "Min barndom skall aldrig dö" och hur de strålade när han sedan, innan ordinarie spelning, gick upp på scenen med gitarren och sjöng för bara dem.

Och jag vill berätta om min sommar: det omtumlande med att fylla 40, att vi sålde vår älskade Renault som vi haft längre än Anna, hippieliv bland smutsiga människor på Urkult, familjeliv bland rikemansbarn och stora båtar på Västkusten, lugnet och solen och badandet i mina föräldrars stuga, dagarna bland barndomsmiljöer i Västerås – picknick på Djäkneberget, bara en sådan sak! Hur länge sedan var det senast? 20 år?

Och jag vill berätta hur glad jag är över att jag träffat Lars, min äldste vän som bor 80 mil bort och som jag saknar, fyra gånger under den här sommaren vilket är något slags rekord för de senaste 15 åren... Och jag vill berätta om mina underbara nya vänner här i Sundsvall som satte ihop ett rockband bara för min 40-årsfest och under ett halvårs tid repade in låtar jag gillar som de sedan spelade så fruktansvärt jävla underbart den där kvällen och natten som gick alldeles för fort... och min älskade fru som aldrig stått på scen förut men som repade in Lou Reed:s "A perfect day" med bandet och det var en magnifik version klockan tre på morgonen och allt var egentligen för stort för att ta in... all denna kärlek... min alldeles egna familj... alla dessa vänner... dessa underbara människor. Det är lyx.

Och så vill jag berätta om mitt nya kontor som jag flyttade till i måndags och det är ett kontorshotell med korridorer och rum och gemensam fikahörna och konferensrum och snart finns det också en kaffemaskin som kommer att spruta ur sig odrickbart kaffe, och det är så fruktansvärt trist och livlöst och det är som att jobba på statlig myndighet och det var inte till en sådan jag ville för där har jag redan varit.

Men det kan jag ju inte.

Mera semesterstängt

Det är varmt. Härmed förlängs semestern till den 20 augusti. Välkommen åter.

Välkommen åter

Stängt p.g.a. semester. Tillbaka vid månadsskiftet juli-augusti. Ungefär.

Ha en skön sommar.

Andreas

Om konsten att vara nöjd över avslutat arbete

I dag är det söndag och semester. Det är skönt.
Men så är det ju inte alltid.
Vi kan säga att det är torsdag morgon och att semestern känns lika avlägsen som den gör under årets allra flesta veckor. Jag har två större artiklar som måste skrivas klart den här veckan, och jag har ångest inför arbetet. Motståndet inför varje ny artikel som ska skrivas blir större för varje år.

Det är alltså torsdag morgon och jag avsätter resten av den här veckan för att bli klar. Jag tänker att bara jag blir klar med de här två jobben ska det bli så skönt.

Jag låser in mig på kontoret, tar på mig hörlurarna och lyssnar på symfonirock på hög volym. Papper med anteckningar ligger utspridda över skrivbordet, jag skriver frenetiskt, glömmer bort tid, vägrar svara i telefon, svetten rinner. Så blir klockan två och jag är klar. Färdig! Med bägge texterna, och det är bara torsdag! Wow! Jag borde känna lycka.

Jag känner… ingenting. Jag känner jaha, det var det, vad ska jag göra nu?

Varför blir det så? Varför har jag så oerhört svårt att njuta av något jag åstadkommit? Nu var det bara två sketna jobbartiklar, men det är samma sak annars också. Samma sak när jag avslutat en roman. Samma sak när jag verkligen längtat efter något: en resa, en semester, ett möte. Eller renoverat huset. Jag kan aldrig sätta mig ner och slappna av och bara njuta av stunden, så fort jag är där är min skalle redan i nästa moment, i nästa stund för att se vad som väntar där.

Jag tycker verkligen det är synd. Men det är så det är. Och ännu har jag inte hittat något motdrag.

Ber om tålamod

Jag vet inte om det finns folk som följer den här bloggen. Som återkommer för att se vad som hänt sedan sist. Om ni finns, bare with me please. Jag orkar inte/kan inte/hinner inte uppdatera med nya texter varje dag. Framför allt inte nu under semestern. Och även om tiden och orken fanns skulle jag inte hitta på något vettigt att säga varje dag.

Så er, som tycker det är värt att återkomma, ber jag om tålamod. Jag kommer att skriva, kommer att uppdatera, så fort det bara funkar. Jag kommer inte att sluta även om det dröjer dagar mellan inläggen.
Skulle jag välja att lägga ner så kommer jag att meddela det i förväg.

Må era stjärtar hålla formen.

Andreas