Om konsten att vara nöjd över avslutat arbete

I dag är det söndag och semester. Det är skönt.
Men så är det ju inte alltid.
Vi kan säga att det är torsdag morgon och att semestern känns lika avlägsen som den gör under årets allra flesta veckor. Jag har två större artiklar som måste skrivas klart den här veckan, och jag har ångest inför arbetet. Motståndet inför varje ny artikel som ska skrivas blir större för varje år.

Det är alltså torsdag morgon och jag avsätter resten av den här veckan för att bli klar. Jag tänker att bara jag blir klar med de här två jobben ska det bli så skönt.

Jag låser in mig på kontoret, tar på mig hörlurarna och lyssnar på symfonirock på hög volym. Papper med anteckningar ligger utspridda över skrivbordet, jag skriver frenetiskt, glömmer bort tid, vägrar svara i telefon, svetten rinner. Så blir klockan två och jag är klar. Färdig! Med bägge texterna, och det är bara torsdag! Wow! Jag borde känna lycka.

Jag känner… ingenting. Jag känner jaha, det var det, vad ska jag göra nu?

Varför blir det så? Varför har jag så oerhört svårt att njuta av något jag åstadkommit? Nu var det bara två sketna jobbartiklar, men det är samma sak annars också. Samma sak när jag avslutat en roman. Samma sak när jag verkligen längtat efter något: en resa, en semester, ett möte. Eller renoverat huset. Jag kan aldrig sätta mig ner och slappna av och bara njuta av stunden, så fort jag är där är min skalle redan i nästa moment, i nästa stund för att se vad som väntar där.

Jag tycker verkligen det är synd. Men det är så det är. Och ännu har jag inte hittat något motdrag.