Mats for President

Man har olika kvaliteter.
Det finns de som kan gå in i ett rum fullt med folk och utan att de säger eller gör något riktas all uppmärksamhet mot dem. Det har väl att göra med självförtroende, och utstrålning.
En sådan är inte jag. Jag har aldrig varit, och jag kommer aldrig att vara, personalrummets eller festens medelpunkt. Men det är häftigt och jag kan beundra dem i smyg.

Sedan finns det människor som tänker så rätt och säger så bra att jag är övertygad om att världen skulle vara en bra mycket vackrare plats att leva på om de fick bli president.
Det där är definitivt inte jag, men jag känner en eller två sådana personer. Det är stort nog.

Andra har förmågan att analysera, att krypa bakom folks fördomar och rädslor och se efter hur det egentligen är. De väljer inte den enkla vägen utan de vill verkligen förstå och ser till att få den kunskap som krävs för att med några få ord genomskåda oss andra och våra ytliga lätt-att-ta-till-åsikter. Åsikter som vi tror är säkra för att de följer gängse normer.
Där är jag inte ännu, men jag jobbar på att nå dit. För att bli som Olle.

En annan kategori människor kan du lyfta i nackskinnet och sätta ner på vilken plats som helst var som helst i världen. Inom en kvart har de fyra nya kompisar. Ger du dem en timme till har de blivit hembjudna till någon på middag och förmodligen fixat övernattning för de närmaste dagarna.
Det där är ungefär så långt bort från mig man kan komma. Det kan bero på att jag är sämst i världen på att kallprata. Det beror också på att jag lätt blir osäker bland folk jag inte känner. Bland de mina kan jag vara trygg, lugn och kung, men det är en väldigt skillnad.

Jag känner mig själv. Numera gör jag det. Och trots att jag inte infriar någon av kategorierna ovan känner jag mig tämligen tillfreds. Givetvis finns det dagar då jag bara vill försvinna, då jag undrar hur någon kan stå ut med en sådan trångsynt och självupptagten idiot som jag, men de andra dagarna, när jag känner att jag faktiskt har något att ge, åtminstone till dem i min närmaste omgivning, är fler.

Jag har också kvaliteter. Jag kan jobba hårt för något jag tror på och jag är noggrann. Just att jobba hårt tror jag på, framför allt med sig själv. Det leder framåt. Jag är nyfiken och tycker om att ge mina barn upplevelser. Å andra sidan är jag en usel lekfarbror och det är trist.
En annan kvalitet är att jag är bra på att behålla mina vänner. Både nya och gamla. Det ska till mycket nonchalans och uppenbart ointresse från en väns sida för att jag ska se vänskapen som passerad. Tid är ingen faktor, det finns vänner jag träffar vart femte år och det är lika suveränt varje gång. Jag har blivit kräsnare med åren, men släpper jag in någon får de stanna där så länge de vill.

K tycker ibland att jag kräver för mycket av mina vänner. Det må så vara, hon har rätt, men hellre det än tvärtom. Jag vill att de jag bryr mig om ska veta det, och jag vill att de ska veta att jag behöver deras vänskap. Och visst, jag kräver ett ömsesidigt förstående. För jag inbillar mig att alla parter tjänar på det. Eller som Björn Afzelius en gång sa: Vill du resa vid min sida kostar det en del, men det är futtigt jämfört med vad det kan ge.