torsdag, juni 08, 2006

Tillägnad Robert Weichbrodt

Jag fick ett mail från min mamma igår förmiddag. Rubriken var "Sorgligt dödsfall" och hon hade bifogat en scannad dödsannons.
Öppnade bilden, läste vad som stod där, sträckte mig efter mina läsglasögon och läste en gång till. Det stod samma sak. Robert är död. Och minnena började rulla in mot strand.

När jag var två år gammal flyttade min familj till Österrike. 1976 flyttade vi tillbaka och in i ett hus på Gustavsgatan i Västerås. I huset snett mitt emot bodde Robert och hans familj. Vi började förstås leka som grabbar på samma gata gör och när sommaren var slut började jag i hans klass, 5C.

Vi var aldrig bästisar, men vi lekte en hel del under några år. Han hade redan då sina serier och sitt tecknande, sina tankar som rörde sig i en annan sfär än mina. Han var intelligentare och mognare än de flesta i vår ålder, gillade inte fotboll eller sport över huvud taget och brydde sig inte ens om tjejer. Jag var ett år yngre och ganska omogen. Jag tror han tröttnade på mig ganska snart. I stället började jag leka med hans lillebror, Hans. Jag var ofta hemma hos dem och jag minns Roberts rum som ett tempel fyllt med årgångar av allehanda serietidningar, mest Marvelutgåvor på engelska, travade på hög i nummerordning och det var se men inte röra.

Han var annorlunda och snart började vi sjuan. Han kunde ha varit ett tacksamt mål för likriktade snusande högstadiekräk men ingen rörde honom någonsin. Han gick alltid rakryggad och hade för stor integritet för att någon ens skulle komma på tanken att ge sig på honom. Han stack ut, och han stack ut med pondus.

I sjuan kom också Jonas till klassen. Även han var en fantastisk tecknare och de delade det enorma intresset för serier. Från dag ett var de oskiljaktiga som ett gammalt gift par. De kunde sitta i timmar och teckna och lyssna på Ultravox och allt annat som Rupert Hine producerat. Själv spelade jag Monopol med Hans.

Vi gick gymnasiet på samma skola, men vid det laget hade hans familj flyttat från vår gata och vi hade ingen kontakt mer än att vi sprang på varandra på skolan då och då.


Nu är det dryga 20 år sedan vi tog studenten, och jag kan inte påstå att jag tänkt på Robert speciellt många gånger under de åren. Fast jag googlade honom faktiskt för några år sedan, han har ju ett tacksamt namn för det, men jag hittade inget speciellt.

Igår googlade jag honom igen. Jag ville ha svar på frågan vad fan som hänt. Och jag hittade Staffans minnestext och jag hittade Roberts blogg och började läsa.

Det blev inget mer gjort på jobbet igår.

Innan jag gick hem skrev jag ut alla hans inlägg från februari och framåt, närmare 100 sidor. Satt efter maten med ett glas vin i läsfåtöljen och läste och skrattade och ville gråta om vartannat. Och jag fortsatte läsa i sängen långt efter att min fru somnat och sedan låg jag vaken halva natten.

Han skriver om nonsens jag inte förstår men jag ler. Han skriver om sina stora längtan efter sina barn efter skilsmässan som gör att varje centimeter av min föräldrasjäl vill skrika högt. Han skriver om sina tillkortakommanden, sina viktproblem, ibland gläntar han på dörren till barndomen i Västerås och jag nickar igenkännande. Han skriver om sin kärlek till Kvinnan på ett så ärligt sätt att jag blir stum och förundrad. Det finns så mycket värme och för varje blad jag vänder kliver en man fram som jag väldigt, väldigt gärna skulle vilja lära känna. Igen.

Jag fylls av själviska tankar. Jag vill backa tiden. Jag vill ha upptäckt hans blogg innan det var för sent. Jag vill kunna skicka ett mail, berätta vad jag känner, vad jag gjort de senaste 20 åren och fråga hur läget är.

Trots att jag inte känner honom längre vill jag ha honom tillbaka. Nu. Nästa gång jag är i Stockholm vill jag kunna gå in i Staffars och se honom där, se om han känner igen mig.


Denna, mitt livs allra första blogg, tillägnar jag Robert. Och jag ber till den gud varken han eller jag tror på att hans barn och Monica, Kvinnan, ska orka ta sig upp ur det djupa svarta hål som den här världen, som ibland kan vara riktigt jävla vidrig, knuffat ner dem i.

7 Comments:

Anonymous Anonym said...

Tack för att du delar med dig av ditt liv med Robert! Robert hade flinat glatt/skrattat igenkännande om han hade fått chansen att läsa om dina minnesbilder ;-)

Jag grät när jag läste din blogg. Det är jag som är Kvinnan (fästmön, sam/särbon och älsklingen)...

Som sagt, Robert är/var speciell och hans öppenhet när det gällde kärlek är ovanlig. Det är en egenskap jag kommer att bära med mig och sprida vidare.

11:18 fm  
Blogger Andreas Stickler said...

Till Mica

Hej Mica.

Stort stort tack för ditt svar/kommentar. Det är en på sitt sätt ganska fantastisk värld vi lever i idag. Hade jag fått välja en person på den här jorden som skulle hitta till just den här texten och läsa den, hade det varit du. Men jag skulle aldrig ha vågat närma mig dig på ett aktivt sätt. Och så hittade du den, på bara någon dag. Det gör mig glad.

Jag har aldrig bloggat förut. Vet inte om jag kommer att fortsätta heller även om möjligheten lockar på sitt sätt. Att bara lägga ut tankar där ute utan att följa upp dem, utan att tala om för någon att de finns och så får ödet eller vad det är avgöra om någon läser det. Men jag skriver både på jobbet (frilans) och fritiden (försöker skriva skönlitterärt) så jag vet inte hur mycket skrivenergi som finns över. Men jag misstänker att jag kommer att försöka.

Det känns löjligt att för dig berätta om hur ledsen jag känt mig de senaste två dagarna, men jag vill vara ärlig. Jag har verkligen befunnit mig i en slags dimma och jag är oerhört förvånad. Jag vill bara skita i allt. Jobb, vardag, praktiska frågor… det känns bara meningslöst just nu. Det kan i ärlighetens namn inte bara vara Robert, snarare tror jag att det hela har triggat igång nånting hos mig, kanske den 40-årskris jag trodde jag hade sluppit… Plötsligt känns allt så skört. Samma ålder, samma bakgrund, två barn… jag är inte skild, men det hade kunnat vara jag. Det kan vara vem som helst i min nära omgivning. När som helst. Jag känner mig plötsligt väldigt liten. Katastrofer världen över händer dagligen och de borde ha samma effekt, men de har inte det. De är för långt borta. Och hade jag inte läst Roberts blogg tror jag inte heller att jag reagerat som jag gjort. Det finns så mycket fantastiskt där… så mycket ärlighet och mänsklighet och humor… fan, någon borde ge ut dem på bok!

Förlåt att jag bara öser på, det är kanske det sista du behöver. Men återigen, min tankar går till dig och barnen (alla tre). Jag kan inte säga att jag vet hur det känns, men jag önskar er all… lycka, får man skriva så? Jag tror du vet vad jag menar. Sök och kräv skydd och tröst hos era vänner, om Robert släppt in dem i era liv är de säkert mogna och vackra nog för att kunna ge just det.

Om du någon gång träffar på Hans, eller Lillen som vi kallade honom, hälsa honom att jag tänker på honom och de andra.

Andreas

3:23 em  
Blogger Unknown said...

Andreas, besökte du butiken? Jag har något minne om att Robert berättade om just ett möte med en gammal barndomskamrat.

Du skriver otroligt bra om alla de själviska känslor som även jag upplever just nu. Det har gått en månad nu och såret som skapats har visserligen blivet en del av vardagen men samtidigt gör det så oerhört ont när man petar i det.

1:27 em  
Anonymous Anonym said...

En vecka efter Roberts död var det jordbävning i Stockholm. Jordbävningens epicentra var hundra meter från hans bostad på Essingen. Robert ville alltid skaka om. Det har han gjord med besked. Tvåa på Richterskalan. Vid omruskningar som denna behöver man stötta varandra på olika sätt för att inte rasa omkull. Tack för ditt bidrag.

Jag blev glad och lite förvånad över ditt skrivande (ska läsa någon av dina böcker, jag lovar) då min minnesbild av dig fortfarande är den lilla irriterande Andreas från Gustavsgatan. Du är - som Robert var - en sökande själ, men funnit ditt uttrycksmedel i skrivandet. Ge inte upp!

Jonas

11:37 fm  
Blogger Andreas Stickler said...

Jonas: Hej, och stort tack för din kommentar. Om jag haft dålig koll på vad Robert hade för sig de senaste 20 åren så har ännu mindre koll på var du tog vägen. Hoppas livet varit gott mot dig.

Det är märkligt, jag tänker fortfarande väldigt mycket på Robert. Jag menar, vi hade ju ingen som helst kontakt och även när vi hade det var vi aldrig speciellt nära. Men det är väl som du säger, han skakade om.

Den där lilla irriterande ungen... what can I say? Förutom att det enda säkra är att allt förändras, och tur är väl det.

Sköt om dig!

Andreas

5:34 em  
Anonymous Anonym said...

If some one needs expert view regarding running a blog after that
i propose him/her to pay a quick visit this website,
Keep up the good job.

my blog post :: Tory Burch Flats

8:54 fm  
Anonymous Anonym said...

Tack för dIn text

8:50 em  

Skicka en kommentar

<< Home